Café Skogen, Slottsskogsgatan, Majorna
Innan jag köpte Skogen kollade jag runt på andra kaféer inne i stan. Men de var hutlöst dyra! På den tiden var jag ihop med en arbetarkille som jobbade med betong och en morgon satt han och läste tidningen och såg att Café Skogen var till salu. Det skulle passa dig, tyckte han. Så vi åkte dit och tittade och det var ju … det fanns ingen riktig disk, inga fräcka mackor, ingenting. Men jag la i alla fall ett bud, och så fick jag det. Det var verkligen en slump. När jag köpte det trodde jag att jag skulle göra två-tre hundår, 'sen sitter jag på ett kontor och håvar in pengar.' Jag sitter fortfarande inte på något kontor! Men jag har aldrig ångrat mig, inte en sekund. Och nu i maj är det tjugo år sen jag köpte det.
Vad jag förstått är Skogen ett av få arbetarfik som är kvar i sitt ursprungsskick. När du kommer in ser det egentligen mer ut som en lägenhet med ett litet kök. Genom åren har det blivit vanligare med trendiga kaféer med höga stolar och briocher och så där, men jag har hållit kvar vid det här gamla, med halvmånemackor på kafékaka och låga bruna plaststolar från 1970-talet som du sitter gott i.
De flesta av mina stammisar känner jag så väl att det räcker att de parkerar bilen ute på gatan, så kan jag börja göra iordning deras mat. Den vanligaste beställningen är en Skogen, en stekt smörgås med pannbiff, bacon, ägg och min egen inlagda mormorsgurka.
På menyn har jag också en del nya grejer eftersom jag fått ett delvis nytt klientel: som en lyxmacka med västerbottenost, kantarellstuvning och bacon som brukar vara populär på helgerna, och så pannkakor med sylt och grädde åt barnfamiljerna. Men mest är det så kallade patentare som går hem: mackor med ägg och pannbiff, ägg och korv eller ägg och bacon. Jag steker dem i gjutjärnspanna en och en, så om det kommer in ett stort sällskap har den som fick sin macka först ätit upp innan siste man får sin. Men gästerna verkar ha överseende.
Jag har inte skaffat någon tjusig kaffeapparat utan har en gammal Löf-Eda, en stor grej som ser ut nästan som en hembränningsapparat, där kaffet ligger i en glasskål. Och jag tar inte betalt för påtår.
När jag började här bestod mina gäster till 99 procent av män, arbetare. Kom det in en kvinna höjde alla på ögonbrynen. Och kom det in en kille i kostym blev jag nästan bekymrad. ’Fasen, han kommer att skita ned sig om han ska sätta sig på våra stolar’, för där satt ju bara arbetare i blåbyxor. I dag är det lite mer blandat, även om de flesta fortfarande är knegare.
Mina stammisar är väldigt snälla och omtänksamma. Jag har haft det lite tufft, i perioder. Jag har inga anställda, bara två timvikarier som rycker in när det behövs. Så när min syster dog för femton år sedan, då haltade allt lite. Och så fick jag en dotter som var hjärtsjuk och då behövde jag vara borta rätt mycket från jobbet, men alla mina kunder var snälla och förstående. De blev kvar, fast jag inte lyckades komma och öppna i tid och fast jag inte kunde vara på mitt vanliga, glada humör. Och när jag blev ensamstående och inte kunde ha öppet lika tidigt som tidigare – även då fortsatte de komma. När jag kom rusande kvart över åtta, jättestressad, stod de så vänligt och väntade utanför. 'Där kommer du ju, ska vi hjälpa dig att sätta ut stolarna medan du sätter på kaffet? Ta det i din takt!'. Egentligen borde jag ha gått i konkurs där och då men kunderna fortsatte komma.
Många av dem kommer varje dag och med tiden har det blivit så att vi ofta har rätt privata samtal. Jag anser att jag har tystnadsplikt, när någon anförtror sig till mig. Det finns förstås inga papper men det är ett förtroende, att de kommer hit och äter sin macka och dricker sitt kaffe och berättar om sina liv. Jag uppskattar dem allihop, både de som kommer dagligen och de som kommer en gång om året.
Några är alltid här redan på morgonen när jag kommer med brödbacken i högsta hugg. Vid tolvtiden ramlar det alltid in ett gäng gubbar som ses här varje dag och dricker kaffe och tjötar, och ibland kan jag undra: vad har de att prata om i två timmar, varje dag? En del kallar dem för Skogens eget gubbdagis och det är ju rätt roligt. Sen brukar Weiron Holmberg, den gamle skådisen från Sällskapsresan och Jönssonligan, komma in mer eller mindre dagligen och dra en vits för de som vill. Han är väldigt engagerad i sportvärlden och det är många som vill sitta och prata sport med honom. Han äter alltid samma sak: en varm smörgås med korv och ägg, och kaffe. Mjölk och två sockerbitar. Och så har han sin egen kopp, en ÖIS-kopp. Det är faktiskt många av mina kunder som har sina egna koppar och dem får de ställa undan på en särskild hylla i köket.
Ibland händer det att mina stammisar inte dyker upp och då brukar jag ringa och kolla hur det är med dem. En gång hade en av dem, Kjell, blivit väldigt sjuk. Fått en tumör i hjärnan som de var tvungna att operera ut. Och jag vet att han uppskattade mycket att jag hade frågat efter honom. Jag och mina kunder bryr oss om varandra, så är det. När jag fyllde 40 år var det många av dem som hade tagit reda på det och hade med sig blombuketter. Det var jag inte alls beredd på. Det gjorde mig rätt rörd, faktiskt.
Ibland har jag funderat på om det är detta jag vill göra hela livet. Men kunderna betyder så mycket för mig, det skulle kännas som att jag svek dem om jag gjorde något annat. Och jag sköter mig själv och gör som jag vill. Det är en skön känsla.”
Namn: Johanna Johansen.
Ålder: 48 år.
Kaféets historia: Skogen öppnade redan 1928. Johanna Johansen har drivit kafét i 20 år och köpte det (den 15 maj 1997) av en dam som hette Anita. Hon, i sin tur, sägs ha köpt kafét av två danskar som drev det i över 30 år.
Öppettider: Vardagar 08–14, lördagar 09–14 och söndagar 10–14.
Falutorget, Gullbergstrandsgatan, Gullbergsvass
Min familj har haft Falutorget i elva år, jag och mamma driver det tillsammans. Jag var bara fjorton år när vi köpte det men minns fortfarande hur det såg ut när jag kom hit första gången. Stället var ju… ja, ingen hade renoverat det, allt såg ut som det gjorde på 1960- talet. Heltäckningsmattor, tjocka gardiner och skyltar där rökning undanbads. I taket hängde en stor skylt med en pil där det stod 'här inne sitter vi endast med rena kläder', vilket innebar att det fanns en del av restaurangen där tjänstemännen åt och en där arbetarna satt. Den lät vi hänga kvar rätt länge, som en rolig grej.
Som jag förstått det var det rätt mycket bamba-stuk på Falutorget förr i tiden. Här har alltid varit mycket folk, eftersom det ligger mitt i smeten. Eftersom vi har en stor parkering och lastbilsparkeringar precis utanför äter många bilburna här. DHL-chaufförer, lastbilschaufförer och så. Men också alltifrån byggarbetare till kontorstjänstemän. En väldigt rolig advokat, Sten, har ätit hos oss länge. Till skillnad från grovarbetarna är han alltid stilig och välklädd och när han kommer brukar vi i köket alltid busvissla på honom. Han älskar det, han vet ju att han ser bra ut och när vi skojar med honom brukar han peka på sig själv och säga: ’men du, när man ser ut så här så blir livet mycket enklare!’. Han är härlig, tycker jag.
Mamma och jag har utvecklat Falutorget, från att vara ett renodlat arbetarfik till att också bli en lunchrestaurang, med det lilla extra kan man säga. Men det är fortfarande väldigt mycket arbetare här, klockan nio på morgonen kommer folk för att äta stekt fläsk med löksås. Så tidig lunch har blivit vår nisch.
Vi har en jättestor salladsbuffé numera, men förstås också kvar klassikerna: pannbiff, ärtsoppa och pannkakor, fläsklägg med rotmos, järpar. Och så har vi en stekfrukost med bacon, falukorv, pannbiff, ägg, stekt potatis. Varma mackor och gröt. Det låter ju ganska stadigt men de som har fysiskt krävande arbeten behöver ladda rejält. På det sättet är det här som en näringsstation: mat, frukt och grönt, kaffe – allt som behövs för att någon ska orka hålla igång en hel dag. Och nu kan gästerna få finkaffe till sin grötfrukost. Många uppskattar faktiskt det!
Arbetarna som kommer hit är väldigt härliga. Livliga, roliga, trevliga. 80 procent är stammisar och det känns fint, lite som att vi fått deras förtroende. Väldigt många av dem känner jag. Jag kan inte namnet på alla, men under åren har jag byggt upp relationer med en hel del av dem. Jag har haft många kunder hemma hos mig, eller blivit hembjuden till dem, bara för att ta en bira och snacka lite. Några av dem ser jag som mina kompisar i dag. Som Ove. När jag började jobba här var jag bara 17 år och han var här och käkade ofta redan då. Biffen, kallade han mig. ’Ta lite rast nu, Biffen, ska du inte komma ut käka med oss?’. Och då tog jag min bricka och gick ut. Med tiden lärde vi känna varandra, förstås.
Jag har ett väldigt bra jobb. Det är utvecklande, jag har blivit stresstålig och lärt mig att handskas med människor. Jag skriver menyer, planerar och jobbar med alltifrån portionering till matlagning. Jag har ju gjort det här sen tonåren så allt sitter i benmärgen. För mig är det en perfekt erfarenhet att ta med mig för framtida mål. Kanske en finrestaurang med fulla rättigheter i innerstaden, vem vet?
Och att jobba med mamma, det är både tufft och väldigt bra, faktiskt. Relationen mellan oss blir starkare, tror jag, särskilt när vi är på samma spår och drar åt samma håll. Vi kämpar ju för det här stället och för oss själva. Visst har vi delade åsikter ibland men mest känns det väldigt fint.”
Namn: Oliver Spasenoski.
Ålder: 25 år.
Kaféets historia: I Falutorgets lokaler har det funnits arbetarfik sedan 1969. Det öppnade ungefär samtidigt som Renovas stora anläggning på 1960-talet. Sedan elva år äger familjen Spasenoski restaurangen.
Öppettider: Vardagar mellan 06.30–14.
Cafe Rosa-Mi, Nansensgatan, Hisingen
Rosa-Mi är helt klart ett arbetarfik. Egentligen ett rätt speciellt ställe för nästan 90 procent av de som kommer hit är stamkunder. Många av dem äter både frukost, lunch och middag här, vissa tar några kaffepauser däremellan också. Jag kan nästan inte kalla det för ett kafé, det är mer en fritidsgård för arbetare. Men det är härligt, jag gillar att jobba med människor och många av våra stammisar har blivit en del av mitt liv. Vissa av dem har kanske separerat och lever ensamma och då kan de komma in till oss, träffa någon som frågar hur de mår och få skratta lite. Rosa-Mi är ett viktigt ställe för många och inte bara för mackornas skull.
För vi är ett smörgåscafé med stort S. Mackor i alla varianter! Vi har annat också men de flesta äter stekt bacon, ägg och stekt potatis klockan sex på morgonen. Mest av allt säljer vi varma mackor: med ägg och pannbiff, ägg och korv, ägg och bacon. Och ostfrallor! Av våra stammisar äter 70 procent exakt samma sak varje dag. Jag skämtar ofta med dem: 'kom igen, ska du inte våga testa något annat?' Men de är sådana vanemänniskor så man tror inte att det är sant. Det är nog en form av trygghet. Ostfrallan – en snuttefilt för knegare.
Största delen av våra kunder är just grovarbetare: snickare, rörläggare, målare. Egentligen speglar våra kunder hela samhället. Tidiga morgnar har vi mycket poliser, ambulansförare och brandmän, sådana som jobbat natt och kommer och käkar innan de ska hem, eller till stationen för att skriva en sista rapport. De kan ha varit med om dramatiska saker under nätterna och jag känner dem så pass väl vid det här laget att vi kan prata lite om hur de haft det. De vet vad de kan berätta. Om de varit med om en skottlossning säger de det, fast inte var eller vem som var inblandad, och om de haft en tuff natt kan de få en extra kopp kaffe.
En hel del som kommer är föräldrar som själva varit här med sina mammor eller pappor när de var små, och nu vill ta med sina barn hit. Många av våra kunder är också äldre män som känner varandra sedan länge och sitter och pratar. De jobbar väl fortfarande men … lite som de vill. Med ålderns rätt. Och kändisarna, vi har några väldigt kända musiker som vill komma hit och fika lite incognito. Bland våra kunder finns både de som har väldigt mycket och de som knappt har något alls, och vi försöker bemöta varenda en av dem med respekt. Innan Jörgen och jag tog över Rosa-Mi arbetade jag med socialt arbete, det är viktigt för mig att det här är ett ställe där alla är välkomna.
Men så har vi väldigt sjysta kunder, också. Vi skämtar mycket och de yngre killarna fostrar vi, vi äldre damer. ’Gör inte så där, du får allt titta på mig när du pratar med mig, du vet att jag kunde ha varit din mamma.’ Så där kan vi låta. De där pojkarna är kanske tuffa i början men de blir så fina till slut, det är helt fantastiskt! Förr var det mormödrar och farmödrar som fostrade de yngre generationerna, nuförtiden är det inte riktigt så men jag har det där gamla i mig. Ödmjukhet och ömsesidig respekt, det är viktigt. Att jobba här är inte som att jobba på ett vanligt fik, det är mer som att alltid ha folk hemma på besök. Vi lägger själ och hjärta i att detta ska kännas som en mötesplats för människor – det går inte att fokusera på att bara sälja, sälja. Att driva ett arbetarfik är krävande och tidsödande men det är också ett väldigt givande jobb. Visst, vi serverar ingen gourmetmat men vi satsar på god kvalitet och gör allting själva. Jag är stolt över Rosa-Mi.”
Namn: Linda Ovdal.
Ålder: 51 år.
Kaféets historia: Öppnade 1956. Linda Ovdal och hennes man Jörgen Olausson tog över fiket för tio år sedan. Innan dess drevs det av Jörgens mamma och pappa i över två decennier, och före det av en dam som hette Gertrud.
Öppettider: Vardagar 05–15, lördagar 07–14 och söndagar 08–14.
