Den konstnärliga integriteten är grunden i Ojanens skapande

Joakim Ojanen har lunchpaus. Köket delar han med fyra andra konstnärer som liksom han själv har ateljé i huset. De arbetar var och en för sig men äter ofta lunch tillsammans.

– Det här yrket är ju lite speciellt, för man träffar oftast inte så mycket folk. Det blir ganska ensamt på det sättet. Det positiva med ensamheten är att jag får utrymme att skapa mig mitt eget universum.

Det är ett universum han befolkar med karaktärer som både är väldigt typiska för Joakim Ojanen och samtidigt svåra att sätta fingret på. Hans serietidningslika figurer – främst keramikskulpturer men också oljemålningar och kolteckningar – brukar beskrivas som melankoliska. En stillsam humor och mänsklig värme vilar över det mesta i denna värld.

– En grundtanke i mitt konstnärskap är att försöka hitta en känsla av hur det är att vara människa. Både de glada bitarna och de jobbiga och allt däremellan. Det är ju annars ganska ensidiga intryck man får av folk i dag från Instagram och liknande, och det här är kanske ett sätt att balansera det lite.

Påminner om terapi

Han kan känna igen sig i sina egna figurer. Melankolin som förenas med humor, den har han själv i sig. Förr hade han en tendens att skämta bort saker, även sidor hos sig själv. Det gör han inte längre på samma sätt och kanske är det tack vare arbetet i ateljén, som ibland påminner om terapi.

– Jag försöker hela tiden hitta en balans mellan motsatserna i mig. Lugnet mot rastlösheten till exempel. Just det där motsägelsefulla försöker jag få fram i konsten, att det får vara en kamp mellan olika saker.

Det kan låta märkligt, men Joakim Ojanen har jättesvårt att tänka i bilder. Han kan inte i förväg visualisera det färdiga resultatet av det han arbetar med och han har dåligt bildminne.

Det är när händerna börjar jobba som hela den kreativa processen tar fart. Först då upptäcker han vilka problem som måste lösas med lerfiguren han har framför sig. Saknas det något där? Vad händer om man vrider på en arm lite här?

– Jag försöker hitta figurens personlighet och något som gör att man förstår att den är mitt i ett liv, har ett förflutet, en själ. Det är en stor utmaning, för ofta är de ganska blanka och intetsägande i början.

Internationella utställningar

Joakim Ojanens konst har väckt stor uppmärksamhet och han har många internationella utställningar bakom sig. Nyligen avslutade han en stor soloutställning i Los Angeles och nu arbetar han för att ställa ut på Västerås konstmuseum i vår.

Under tiden håller han på med utomhusskulpturer till ett nytt bostadsområde i Västerås hamn. Det är mycket Västerås just nu, men så är det också hans uppväxtstad.

Som barn ritade han mycket serier och tog intryck av storebrödernas intresse för graffiti. Den etablerade konstvärlden var aldrig något som lockade under hans uppväxt.

– Mycket av den konst man såg skulle vara så intellektuell och svår och det har jag aldrig dragits till. För mig har känslan i konsten alltid varit det viktiga.

Tog död på kreativiteten

Det tog ett tag innan Joakim Ojanen hittade rätt. Efter gymnasiet frilansade han som datoranimatör, vilket var roligt i början. Men så småningom tog det död på hans kreativitet. För att hitta tillbaka till det lustfyllda och fria skapandet sökte han till Konstfack och blev antagen. Där studerade han illustration, något han dock aldrig skulle komma att arbeta med sedan.

Det var när han började teckna som kreativiteten satte fart. Och när han och en kompis gick till en öppen keramikverkstad för att hitta en rolig hobby, då föll allt på plats. Sedan dess är keramik Joakim Ojanens främsta material.

Den konstnärliga integriteten har varit en grundpelare i hans skapande – att slippa förhålla sig till vad en kund eller betraktare ska tycka.

– Ofta blir det som allra bäst i ateljén när jag själv börjar undra vad jag håller på med. Kan man visa det här? När man själv tycker att man är ute på djupt vatten, då kan det vara på väg att bli något riktigt bra.

Johan Ekfeldt