Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

1/6

Ann Westin: "Jag är över 60, jag gör vad fan jag har lust till"

Tre gånger prisad som Sveriges roligaste kvinna. Två gånger nära döden. Nu firar ­undersköterskan från Biskopsgården 20 år som komiker – och tycker att 60-åriga ­kvinnor ska synas mer. Ann Westin tänker aldrig mer vara maktlös.

En jävla revansch.
Förlåt svordomen, men det är det enda rimliga sättet att inleda en text om Ann Westin, den ärrade urkraften från Biskopsgården.
Hon svär lika högt som hon är kort och tillhör det fåtal människor som inte tycks kunna, eller ens vilja, göra sig bättre under en intervju. Man får den hon är.
Revanschen? Att efter 20 år som prisad komiker bli tillfrågad om att få spela ”riktig” teater, vårens föreställningar av Egenmäktigt förfarande på Scalateatern i Stockholm sålde slut på nolltid.
– Den där pling-plong-Ann? Ska hon? Men jag är skåde­spelare, och en bra skådespelare. Dessutom över 60, jag gör vad fan jag har lust till. Jag är i en ny ålder, längtar inte efter ungdom och skojeriet blir bara bättre, samtidigt som kvinnor i min ålder är för osynliga. Varför har jag ingen egen tv-show? Varför är jag inte med i de bra sketch-programmen?
Jag är inte tillräckligt snygg. Och jag har inte legat på. Man måste dra allt själv, säger Ann Westin som av en kompis liknats vid en åsna som bara fortsätter dra, dra framåt.

Kom aldrig in på teaterskolan

Allt började i en diffus teaterlängtan. Men Ann kom aldrig in på scenskolan, harvade runt i teatervärldens utkanter ett tag och jobbade sedan i drygt 20 år som mentalskötare och undersköterska innan hon kom hem i stå upp-genren.
Det har skrivits spaltmeter om hennes sena debut, om hur hon vågade ta steget, artiklar som ofta blir översockrat ”hon-lyckades-mot-alla-odds”-förpackade.
Ann Westin hade egentligen repeterat hela livet. På brors­orna hemma i Biskopsgården. Under roliga timmen i skolan. Men hur skulle hon veta att det långt senare skulle finnas ett självklart sceniskt hem? Det tog 20 år av göra-annat. Och nu firar hon 20-årig ­karriär av sitt andra liv, det som komiker.
Två gånger har hon varit nära att dö. Det skämtar hon om, men inte på riktigt: inte om hjärntröttheten eller svärtan, inte om viljan att faktiskt få dö om det upptäckta tredje bråcket i hjärnan brister.
– Jag vill inte vakna och inte kunna tala. Men jag kan inte prata om det, jag har lovat min dotter att jag aldrig ska dö.
 

 

Ann Westin pustar och poserar vant för fotografen. Solen steker över Liseberg där hon deltar i en inspirationsdag som en av talarna. Hon är trött men visar det inte, vaknade 04 i morse i Sundsvall efter en arbetsvecka på ett par andra orter.
Hon frågar vilken Ann vi vill ha på bild. Den glada tokan är vanligast, det bredbenta sprallpaketet, galenpannan som ­driver med sina egna brister, och förr om sin kropp. Det har hon slutat med.
– Det blev 'kan du komma hit och vara rolig tjockis?'. Jag blev en kropp när jag kunde så mycket mer.

Ann Westin vet vad hon kan och vad hon vill. Rakryggad och tar ingen skit. Hon kan skrämma vettet ur makthavare med sin råvarma tajming och bett i underdog-käken.
Samtidigt finns motsatsens Ann Westin inuti: bildningskomplexet kan dyka upp som ett svart spöke, hon flyttade hemifrån som 16-åring, saknar högre utbildning och måste mata dotterns ord inuti när hon hamnar i situationer bland professorer och experter: ”du är streetsmart mamma, gå inte på alla fina ord, du har klarat dig själv sedan du var 16”.

Hon kollar tvångsmässigt bankkontot, trots att hon vet att hon numera klarar sig gott. Tackar ja till för många gig, så att hon till slut inte har en semesterdag kvar – lojaliteten har ibland lett till att människor utnyttjat henne.
Självkänslan som, särskilt efter en föreställningsperiod eller turné, åker ner i en svart grop: vem tror du att du är, Ann Westin?
– Det var längesedan min revisor sa 'du behöver inte oroa dig'. Men det går aldrig ur mig. Otryggheten, att inte veta om pengarna räcker till hyran. Fy fan, säger Ann Westin och för­klarar att hon förvandlar vreden över hur vårdcentraler säljs ut och hur vårdpersonal behandlas till humor.

Tröttnar aldrig på skrattets kraft

Hon tröttnar aldrig på skrattets kraft och magi. Hur det ­varma skrattet kan trösta och avlasta när verkligheten går ­bananas eller när samhällets svagaste trampas på. Skratt är det finaste hon vet.
Däremot brinner skammen utmed ryggraden om hon ser en äldre kvinna lämna tillbaka matvaror i kassan för att pengarna inte räcker.
Uppväxten gjorde Ann Westin till feminist innan hon visste vad ordet betydde. Pappan var flygplanstekniker i flygvapnet och mamma hemmafru – en kvinna som ”gift ner sig” och ­aldrig fick villa och trädgård. Istället en make som drack i ­perioder, försvann och återkom med några dyra presenter. Rädslan att inte kunna betala hyran kunde ligga som en rädd lukt i hemmet. Att hamna i sin mammas position och behöva be om matpengar? Aldrig.
– Hon var ju närmast en slav, helt beroende av pappa. Jag ville bestämma över mig själv. Och det har jag gjort hela livet. Varje dag tänker jag på att jag vågade styra om mitt liv.
Ann Westin vill aldrig mer vara maktlös – ”ingen lyssnade på en undersköterska”. Aldrig bli bitter, hon avskyr offer­koftor, men höll själv på att bli en.
Paradoxalt nog har hon upplevelsen av att vara en obetydlig kugge i vårdapparaten att tacka för sitt andra yrkesliv.

”Du är så fruktansvärt sur och ilsken Ann”.

Huddinge sjukhus 1996: kompisen och kollegan Carina säger plötsligt: ”du är så fruktansvärt sur och ilsken Ann”.
Neddragningar, omorganisationer, toppstyrning. Undersköterskan Ann Westin, hon som skojade, hade roligt med ­kolleger och patienter även när det var tungt, hade blivit en giftig surkart.
– Jag var 40 år och tänkte att livet var slut. Att det skulle vara så här. Att jag aldrig skulle få göra det jag ville. Carinas ord satte sig i mig. Hade jag stannat kvar hade jag inte överlevt.

Ett avgångsvederlag och en anmälan till en tvåveckorskurs i stand up på Dramatiska Institutet blev vändningen. Lärare var Babben Larsson.
Sedan år av dubbelarbete, påhugg i vården och slit på små stå upp-scener. Sex år efter debuten på Norra Brunn fick den ensamstående morsan Ann Westin utmärkelsen Årets kvinnliga komiker och det började lossna rejält.

Vi åker till Hisingen, en gång hennes hemmaplan. Någon på parkförvaltningen har glömt att öppna vägbommarna upp till Ramberget så vi missar utsikten över älven. I stället en vandring i köttig försommargrönska och barndomsminnen: Ann Westin minns lyxen för en fyrabarns-
familj att flytta från en trång tvåa in i en skinande ny fyra i Biskopsgården. Ytorna. Ljuset. Moderniteten.

Gårdarna som var fulla med ungar. Asfalt så nylagd att kroppsminnet vet var de ännu inte ­igenfyllda groparna låg. Grodjakt, lekar och ­frihet. Ett folkhem på frammarsch men där föräldrarna, trots utrymmet, sov i en utdragssoffa för att kunna ha ett finrum och där barnen helst skulle undvika att ta hem kompisar.

Ann tog snabbt över roliga timmen i skolan, drog skämt för brorsorna hemma. Storasystern jobbade extra ­redan som 13-åring och har sedan dess alltid haft ett skydds-öga på hela familjen. Det var hon som hittade en 15 kvadratmeter stor lägenhet i Olskroken till Ann när hon drog hemifrån som 16-åring, det var hon som stack till Ann pengar till kläder och mat.

Hon flyttade hemifrån men ändå hem. Hem till Göteborg efter åren i Luleå, där familjen hamnade när pappan fick en tjänsteförflyttning. De tidiga tristesstonåren i Luleå ”där det roligaste vi gjorde var att gå hem till varandra och svimma”.
Ann Westins föräldrar såg henne aldrig uppträda. Inte ens när hon kom till Luleå. Hon skrattar bort det, säger att de var stolta över henne, särskilt om hon var på tv, men att de bara skulle blivit nervösa å hennes vägnar om de sett henne live.

"Det stämmer ju inte ens"

”Hur är det att vara kvinnlig komiker i en mansdominerad bransch?” är frågan hon är mest less på.
– Det stämmer ju inte ens, vi är massor av kvinnor. Visst, det finns fler sköna snubbar än vad det finns 60-åriga kvinnor, men det kan man inte gå och tänka på, bättre att bara köra på.

Ann Westin är nöjd. Tacksam. Stolt. Hon äger sin tid och känner en frihet i dag som inte fanns där för 20–30 år sedan. Hon vill göra mer teater- och filmroller och fler göra-­själv-shower. Hon är inte färdig än på länge. Tvärtom.
För den som är van att dra lasset helt själv är det skönt att få ingå i sammanhang, hon längtar redan efter sommarens ­komikerturné med ett gott kompisgäng i Västkusteffekten, samtidigt som hon längtar efter ledighet. Hon kan numera unna sig resor och shopping, kan närmast bli prylgalen i perioder, som ett uppdämt konsumtionsbehov.

Döden då, den hon bara snuddar ytligt vid på scen, som besvikelsen att återfödas som springmask? Två gånger har livet sopat till henne hårt, båda gångerna i samband med jobbet. Hon har ­aneurysm, ett slags åderbråck i hjärnan som kan leda till blödningar.
Andra gången tog henne hårt, med ett par års hjärntrötthet efteråt som inte märktes utåt.
Hon vet att hon måste vara varsam med sig själv framåt för att undvika fler blödningar. Men hon kan också se att blödningarna gjort henne bättre på scen, tidigare kunde hon vara för snabb.

I 60-årspresent önskade sig Ann Westin ett överlevnads-kit. Varför 153 centimeter kondenserat jävlar anamma nu skulle behöva ett.

 

Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.