Snart börjar tiotusentals ungdomar sin första termin på gymnasiet. Tyvärr har alltför för få valt ett yrkesförberedande program. Eleverna kommer därför i många fall ta studenten efter tre år utan de praktiska yrkeskunskaper som efterfrågas på arbetsmarknaden. I stället för en yrkesidentitet som elektriker, undersköterska eller snickare så kommer många få en osäker anknytning till arbetsmarknaden.
För 15 år sedan var fördelningen mellan elever som påbörjade en yrkes- respektive högskoleförberedande utbildning 43 respektive 57 procent. I dag är fördelningen 30 respektive 70 procent. Det betyder att cirka 10 000 färre elever påbörjar ett yrkesprogram nu jämfört med för 15 år sedan. Varje år.
Sverige präglas i dag av ett strukturellt underutbud av flera yrkesgrupper. Många LO-yrken tillsätts av personer utan adekvat utbildning. Kompetensbristen bidrar till att försvåra framväxten av nya och större företag. Bristen skapar ett systematiskt behov av utländsk kompetensförsörjning som ofta bidrar till osunda förhållanden på arbetsmarknaden.
Hur hamnade vi här?
En viktig förklaring är att politiker under lång tid talat ner yrkesprogrammen och urholkat programmens innehåll. Yrkesprogrammen har beskrivits som något man läser om man är ”skoltrött”. Ett förödande beslut fattades 2011 då möjligheten avskaffades att läsa vidare för elever som gick ett yrkesprogram. Detta beslut skrämde bort tusentals elever.
En annan viktig förklaring till kompetensbristen handlar om arbetarlivets villkor - arbetsmiljö, löner och kompetensutveckling. Flera viktiga arbetaryrken är dåligt betalda. Det gäller särskilt kvinnodominerade yrken inom välfärden.
Kompetensbristen beror också på den aktiva arbetsmarknadspolitikens avveckling. Av Sveriges 320 000 arbetslösa som är inskrivna på Arbetsförmedlingen så deltar enbart några få tusen personer i en arbetsmarknadsutbildning. Trots god efterfrågan på exempelvis chaufförsyrken.
Den bristande kompetensförsörjningen beror också på näringslivets kortsiktighet. I dag är företag i alldeles för liten utsträckning aktiva för att säkra återväxten inom sina branscher genom att exempelvis erbjuda arbetsplatsförlagd utbildning. Sverige skiljer sig från våra grannländer i detta avseende. I Danmark och Norge har företagen ett betydligt större engagemang i den arbetsplatsförlagda utbildningen samtidigt som facket har en större roll i kvalitetssäkringen av utbildningen.
Några snabba lösningar på kompetensbristen finns inte. Men alla måste göra sitt.
Politikerna måste börja tala väl om yrkesutbildningar och möta upp med ekonomiska resurser. Att läsa ett yrkesprogram är ett smart val – inte något man gör för att man är ”skoltrött”.
Företagen måste skapa bättre villkor för sina yrkesarbetare. Högre löner och kontinuerlig kompetensutveckling är grundläggande.
Arbetsmarknadens parter behöver blicka mot Norge och Danmark och lära oss hur fack och arbetsgivare tillsammans kan utveckla modeller för framtidens yrkesutbildningar.
