Universitetets ställning undermineras när det förvandlas till ett politiskt slagfält.
Universitetets ställning undermineras när det förvandlas till ett politiskt slagfält. Bild: Mickan Palmqvist

Vänsterextremism hör inte hemma på universitetet

GP:s granskning av hur aktivister tillåts ta över forskning och undervisning vid universitetet är en varningssignal till alla som vill värna ett öppet och fritt samhälle grundat på förnuftig dialog. Befrielseteorierna leder till förtryck.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Kritisk djurpedagogik. Det är teorin som ligger till grund för Göteborgs universitets nya projekt där gymnasielärare ska ”utbildas” till att vara emot köttkonsumtion och bland annat lära sig laga vegansk mat. Bland lärarna ingår aktivister från Djurrättsalliansen. Grundtanken är att mycket av mänsklig djurhållning är uttryck för förtryck, inklusive boskapshållning, jakt och djurtävlingar. Det pedagogiska målet är att lärarna som indoktrinerats i den nya ideologin i nästa led ska påverka sina elever.

GP har i ett par fylliga reportage (10/4, 11/4) granskat hur forskning utnyttjas som täckmantel för ”samhällsförbättrande” aktivism. ”Kritisk djurpedagogik” är egentligen bara det senaste exemplet på så kallad ”normkritisk” forskning och undervisning. Genusstudier och kritiska vithetsstudier är mer välkända ideologier på samma tema, också de skattefinansierade. I synnerhet den förstnämnda är djupt institutionellt förankrad hos svenska myndigheter och i utbildningsväsendet. Men även kritiska vithetsstudier har anammats av exempelvis Skolverket.

ANNONS

Enligt den sistnämda teorin är rasism något ”strukturellt” som inte handlar om hur vi beter oss mot andra. "Vita" kan inte ens utsättas för rasism. I stället slås det fast att ett land som Sverige är rasistiskt för att ljushyade har mer resurser. Historiska förklaringar blir ointressanta eller reduceras till en historia om förtryck och utsugning.

Som påpekas i GP:s reportage vänder sig de här teorierna emot att det existerar någon objektiv eller neutral kunskap. Hur vi beskriver världen är ett uttryck för vår maktposition. Det påståendet har sina rötter i marxismen som betraktar ”borgerlig kunskapsproduktion” som en del av det kapitalistiska utsugarsamhällets överbyggnad.

Om Marx själv, och de tidiga socialisterna, främst var intresserad av basen – det vill säga samhällets produktionsförhållanden – inriktade sig senare marxister i Västeuropa på den kulturella överbyggnaden. Mest känd i sammanhanget är den tyska Frankfurtskolan som spelade en viktig roll i 1968-rörelsens kulturkrig mot det bestående. Gick det inte att göra revolution och ta över makten över företagen, så skulle man i alla fall kunna erövra tanken hos medborgarna.

Det är lätt att låta sig förledas av den här typen av tankekonstruktioner. Universitet ska ju verka i en kritisk, rationell anda och samhället präglas av många orättvisor.

ANNONS

Problemet med de kritiska teorierna är att de tar formen av slutna tankesystem. Om sanningen ytterst handlar om maktpositioner kan kritik alltid avfärdas. Det rationella samtalet kortsluts. Därför är de här aktivistforskarna ofta ganska ointresserade av att studera hur samhället egentligen ser ut. De vet redan svaret i och med sina teorier, som inte går att motbevisa (falsifiera på fackspråk).

Det som vid första anblicken kan framstå som fräsch och radikal samhällskritik förvandlas snabbt till dogmatism. De som framför de här perspektiven gör sig immuna mot kritik och blir därmed ofta maktfullkomliga så fort de får något att säga till om. Slutna tankesystem drar även till sig människor som söker dogmer och möjlighet att utöva makt. Det är tankens motsvarighet till de auktoritära systemen i de forna öststaterna. Även där var logiken att man styrde i det godas namn.

De senaste decennierna har socialister bytt ut ”massorna” eller arbetarklassen mot olika minoritetsgrupper och till och med mot djur. Den förment förtryckta gruppen är utbytbar, men logiken är i grunden densamma. Ett fåtal akademiker och aktivister tar sig rätten att tala för andra. Utifrån denna position kan de skaffa sig en allt mer oinskränkt makt inom sitt revir.

Liberalt präglade samhällen som Sverige, och inte minst liberalt präglade institutioner som universiteten, är särskilt känsliga för den här typen av infiltrering, något vänsteraktivister utnyttjat länge. Med hjälp av försåtligt språkbruk och ”kritik” vrider man, sakta men säkert, de liberala idealen om fritt tänkande och argumentation till sin motsats.

ANNONS

De gånger de lyckats har vi fått ett skolväsende präglat av öppen indoktrinering, maktspråk och tankeförtryck. Något som alltid utmynnar i ett mycket värre förtryck än de borgerliga normer som försvararna av dessa skolor säger sig vilja bekämpa. Normer kommer vi inte ifrån. Naken maktutövning är förstås inget botemedel på att samhället aldrig är helt perfekt.

Teorier som aktivt försöker riva ned liberala (inklusive klassiskt socialdemokratiska) universella principer om opartiskt sanningssökande och rättigheter, och i stället uppmanar människor att identifiera sig med sin klass, sin hudfärg, sin sexuella läggning eller sitt kön, kommer naturligtvis skapa kraftiga motsättningar i samhället. Inte minst uppmuntrandet till vänsterrasistiskt tänkande där människor ska identifiera sig med sin ”ras” och arbeten och utbildningsmöjligheter fördelas efter hudfärg är en lek med elden.

De här idéerna kommer skapar dessutom en motreaktion som inte heller den är särskilt liberal. Det är något vi sett i hela västvärlden – högerpopulismen är en reaktion som följer samma kamplogik. Ett inverterat 1968. Det senare hotet har många svenskar lätt att känna igen.

De vänsterextrema idéer som givit upphov till reaktionen genom att aktivt verka för att bryta sönder samhället är svårare att se igenom. Det beror inte minst på att de medvetet försöker dölja sig bakom positiva signalord som "hållbarhet", "tolerans" eller "frigörelse". Det är dock ett rent cyniskt användande av begreppen. Sanningen är ju underordnad kampen. Toleransen förkvävs fullständigt. Friheten trampas under foten. Extremismen som i dag präglar delar av universitetet tar sig förr eller senare in i klassrummen och ut på gatan. Den bör motas i grind innan det är för sent.

ANNONS

LÄS MER: GU-projekt får hård kritik: ”Indoktrinerar skolbarn i smyg”

LÄS MER: Aktivism inom universiteten – frågan som splittrar forskarna

LÄS MER: Hur antirasismen blev vänsterrasism

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS