Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

BLM-demonstration på Sergels torg i Stockholm, sommaren 2020.  Bild: Jonas Ekströmer/TT
BLM-demonstration på Sergels torg i Stockholm, sommaren 2020. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Håkan Boström: Hur antirasismen blev vänsterrasism

Den tidigare så självklara principen att antirasism handlar om att inte ta hänsyn till hudfärg håller gradvis på att ersättas av sin motsats. Den socialistiska idén om strukturell rasism byter klasskamp mot ”raskamp”.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det var inte särskilt länge sedan det var självklart. Rasism betydde att döma människor efter deras hudfärg och hårfärg. Antirasism var att inte ta hänsyn till sådana yttre attribut. Att se individen.

För de flesta svenskar är det nog fortfarande så. Men något håller på att hända. Och det går snabbt. En ny ”antirasism” vinner mark i tongivande progressiva kretsar. Plötsligt är den nyss hyllade färgblindheten något problematiskt.

För att vara goda antirasister ska vi nu inte längre blunda – utan öppna ögonen för hud- och hårfärgens betydelse. Vi ska bli medvetna om vilken ”raskategori” vi tillhör och vad det innebär, inte låtsas vara några världsmedborgare eller klä (ut) oss i andra gruppers uttryck och stilar. Det som nyss var framsynt är plötsligt imperialistiskt.

Vad som kan tyckas vara en perifer akademisk diskussion – håller på att välta hela rasismdiskussionen över ända. Kreditföretaget Klarna listar redan ”svarta affärsägare” på sin hemsida. På Aftonbladets ledarsida talas det numer med självklarhet om ”vita” och ”icke-vita” i politiska analyser av samtiden.

Hur hamnade vi här? I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet kunde man fortfarande stöta på ras-begrepp i den svenska vardagen, antingen oreflekterat eller nedlåtande. Det var inte sällan underförstått att en ”riktig svensk” var blond och blåögd. Betydligt färre hade också ett annat utseende jämfört med i dag. Den som hade det kunde få stå ut med att så grova uttryck som ”svartskalle” användes lite till vardags. Och ”N-ordet” förekom till och med i tidningsrubriker. Men detta språkbruk, med sina rasistiska undertoner, var redan på 1980-talet på väg att mönstras ut.

När moderatledaren Ulf Adelsohn använde N-ordet under valkampanjen 1985 fick han berättigad kritik. Socialdemokratiska ungdomsförbundet introducerade 1985 kampanjen ”rör inte min kompis” i Sverige. Kyrkorna hade länge stått upp för att ingen skulle dömas efter hudfärg och utseende.

Likabehandling var det självklara målet för progressiva och humanistiska krafter. Fram till nyligen då. För som med så många liberala målsättningar tenderar de att tas över av mer radikala rörelser som använder de goda signalorden som front för en helt annan agenda. Den liberala kampen för demokrati är ett av de tidigaste exemplen. För socialister blev den allmänna och lika rösträtten bara ett avstamp för att kräva kollektivisering av äganderätten och ”socialistisk demokrati”.

Kvinnokampen gick samma öde till mötes, från en rörelse för lika rättigheter till social ingenjörskonst i syfte att ändra normer, identiteter och val hos enskilda män och kvinnor till att passa en ny mall. Ett annat exempel är fredsrörelsen under kalla kriget, som snart blev ett verktyg det socialistiska östblocket gärna utnyttjade i egna syften.

Fred, demokrati, rättvisa är alla liberala begrepp som socialister framgångsrikt försökt rida på och förvanska – just för att begreppen nått ställningen av något ”universellt gott” hos stora delar av befolkningen.

Nu har alltså turen kommit till antirasismen. Den liberala kampen mot vardagsrasismen – den är förvisso inte avslutad – har varit mycket framgångsrik. Rasistiska attityder har minskat kraftigt i den svenska befolkningen jämfört med 1980-talet, enligt flera mätningar. Till och med de flesta Sverigedemokrater tar idag avstånd från den typen av vulgärrasism som inte var helt ovanlig förr.

Idag ser konflikten annorlunda ut. Den handlar mer om hur det mångkulturella Sverige ska organiseras, integration och assimilation. Då passar vänstern på att ändra innebörden av begreppet ”antirasism” enligt gammalt välkänt mönster.

Docent Lena Sawyer vid Göteborgs universitet förklarar pedagogiskt kärnan i den nya ”antirasismen” i en skrift från 2015 ("Vardagens antirasism" från Antirasistiska Akademin). Enligt Sawyer ska rasism inte ses som personliga attityder utan som något strukturellt. Rasism är kombinationen av makt plus fördomar. Och det är det sistnämnda - Makten - som är kärnan i rasismen, inte attityderna.

Den rasistiska ideologin finns för att legitimera över- och underordning. Det är alltså inte attityderna som är avgörande utan just maktfördelningen. Ett samhälle där mörkhyade har sämre jobb, sämre hälsa och lägre löner och sämre utbildning är ett rasistiskt samhälle oavsett om de officiella värderingarna är liberalt antirasistiska. Enligt detta synsätt kan det inte heller förekomma någon rasism mot överordnade grupper som ”vita svenskar”. Rasistiska attityder och handlingar från medlemmar av en underordnad grupp mot en överordnad, vad som ibland kallas "svenskfientlighet", kan till och med betraktas som motstånd mot den strukturella rasismen, enligt Sawyer.

Det här sättet att tänka kring rasism har sitt ursprung i USA. Det kombineras gärna med en postkolonial analys där ojämlika maktförhållanden mellan grupper förklaras ha sitt ursprung i historiska orättvisor, förtryck och utsugning. Att den svenska invandrarbefolkningen i huvudsak har kommit till Sverige tack vare en en humanistiskt motiverad politik – snarare än på grund av förtryck, slaveri och kolonialism från svensk sida – är inget man tar hänsyn till över huvud taget.

För alla som läst sin Karl Marx är det socialistiska teoribygget här tydligt igenkännbart. De marxistiska klasserna har bara bytts ut mot etnicitet och ras. Liberalers ovilja att se raser som ett politiskt begrepp anses lika reaktionärt och förljuget som att inte vilja se klasser, enligt detta synsätt. Det finns ingen neutral position. "Vit tystnad är våld", som det hette under BLM-demonstrationerna i somras. Därför ska ”rasifierade” göra sig synliga som grupp, organisera sig och kräva sin rättmätiga del av kakan i ”raskampen”, det vill säga olika kvoter och kompenserande åtgärder.

Det finns flera skäl att varna för denna tankegång. Att basera politisk kamp på ”ras” eller ”etnicitet” har historiskt alltid slutat illa. Naturligtvis kommer strategin skapa en motreaktion och stärka de krafter som vill att också majoritetsgruppen ska organisera sig politiskt efter etnisk identitet. Etniska konflikter är mycket mer svårlösta än klasskonflikter. Det går att göra klassresor men det går inte att göra ”rasresor”. Det är mycket svårare att kompromissa om identiteter än ekonomisk omfördelning. Konflikten tenderar att bli låst och präglad av misstänksamhet och förbittring, i värsta fall av våld. USA är ett varnande exempel. Libanon och det forna Jugoslavien är de yttersta skräckexemplen.

Men även bortsett från de värsta scenarierna finns flera nackdelar med denna väg. Individer tvingas in i en mall de inte själva valt. Plötsligt är den framgångsrike företagaren eller artisten inte i första hand framgångsrik på sitt område utan en framgångsrik svart företagare eller artist. Med detta följer ofta krav på att vara lojal mot sin ”egen grupp” och ha ”rätt” åsikter.

Med Sawyers resonemang ovan är samtidigt en vit person som blir utsatt för hatbrott av mörkhyade inget riktigt offer för rasism, även om den vite här skulle vara fattig och utsatt. Det är förstås ett recept för att skapa bitterhet och verkligt otäcka motsättningar.

Den nya antirasismen är egentligen ingen antirasism. Ett bättre namn vore ”vänsterrasism”. Den vill framhäva rasbegreppet som en relevant identitet på samma sätt som socialistiska politiker tidigare framhävde klassbegreppet och byggde sitt politiska projekt på det. Vänsterrasisterna erkänner förstås inte att de i praktiken upprätthåller och utnyttjar rastänkandet. De säger sig ju bekämpa rasism. Men rasbegreppet blir i deras värld irrelevant först när den strukturella rasismen försvunnit på ett sätt som påminner om hur socialister talade om att det ”klasslösa samhället” skulle infinna sig först när socialismen införts – det vill säga i praktiken aldrig. I själva verket blir "kampen" ett självändamål precis som under den klassiska socialismen.

Alla sluter idag upp bakom den välfärdskapitalistiska kompromissen. Globaliseringen gör det samtidigt närmast omöjligt att utmana den ekonomiska ordningen. Arbetarklassidentiteten har försvagats så pass mycket i dagens samhälle att det traditionellt socialistiska projektet saknar förmåga att mobilisera tillräckligt många anhängare utifrån klass, speciellt efter årtionden av tillväxt och med kommunismens kollaps i minnet.

Ras och etnicitet är då det som återstår för de aktivister som vill driva kollektivistiska projekt bortom universella värden och gemensam nationell kultur – det liberala respektive konservativa svaret. Här hittar den nya vänstern idag sin sprängkraft. Än så länge dominerar lyckligtvis inte vänsterrasismen det progressiva projektet i Sverige på samma sätt som i USA. Men ser vi inte upp riskerar vi att hamna där fortare än många anar.

De här idéerna har nämligen manegen krattad för sig. Naiva politiker, företagsledare och myndighetsföreträdare tror att värdeord som ”mångfald”, ”antirasism” och ”jämställdhet” står bortom politiken. De bakas in på utbildningar, konferenser och i strategidokument. Men bakom värdeorden finns alltid politik, och ett innehåll som nu håller på att vridas i riktningen socialistisk maktanalys. Det måste kunna diskuteras på ett kritiskt och konstruktivt sätt.

Antiliberalismen är på frammarsch. Både från höger och vänster. Men hotet från vänster är betydligt mer lömskt och har i betydligt större omfattning tagit sig in i offentliga institutioner. Det förvridna antirasismbegreppet är ett typexempel på hur vänstern flyttar fram sina positioner bakom gamla liberala slagord.