Det var en defensiv kulturminister som intervjuades i Ekots lördagsintervju. Till leda upprepade Parisa Liljestrand (M) samma mantran om kulturens frihet och armlängds avstånd. Naturligtvis är det en viktig princip att politiker inte ska detaljstyra konstformerna. Men debatten förs helt på motståndarnas premisser och ministern valsar allt för mycket med.
Mycket kulturutövande har inte med samhälle och politik att göra. Men i den mån den offentligt finansierade kulturen berör dessa teman är perspektivet i regel både ensidigt och förutsebart: Trött schablontänkande från vänster. Undantag finns förstås. Men systemet, anslagsgivarna och kotterierna drar alla åt samma håll. Svenskt kulturliv hotas inte av politisering. Det är redan politiserat. Bakom byråkratiska signalord som ”inkludering” och ”mångfald” döljer sig en inte alltid så subtil styrning av konstens innehåll. Det har till och med slagits fast i en statlig utredning: ”Så fri är konsten” (2021). Mest omfattande är dock den informella styrningen.
När pengarna går till de kulturskapare som stryker dominerande berättelser medhårs kommer förstås många att anpassa sig. Man vet vilka man ska hålla sig väl med ned på personnivå. Resultatet är i regel dålig konst och ett ängsligt kulturliv som på intet sätt utmanar makten och i värsta fall försöker uppfostra medborgarna.
I det läget behöver vi en borgerlig kulturminister som vill något. Inte i meningen att försöka styra kulturen ovanifrån utan i meningen att göra kulturen mindre följsam och konformistisk.
Vi behöver en kulturminister som kan se igenom de ideologiska nyspråk som präglar både debatten och kulturbyråkratin.
Några exempel. Att göra kulturen tillgänglig borde handla om att höja människors kunskap och intresse för kultur, inte om att sänka trösklar. Ändå talar ministern om att den som knappt kan något om konst ska känna sig hemma på museet.
Mångfald borde handla om att olika kulturella perspektiv bryts emot varandra med fullt allvar. Inte om att att reducera kulturella uttryck till kön, sexuell läggning eller etnicitet. Det är att förminska både skapandet och dess utövare. Ändå verkar ministern fullt nöjd med dagens syn på mångfald.
För att inse problemen man ta kulturella värden på allvar. Kultur får inte reduceras till värdegrund, trivselverksamhet eller turism.
Kulturen tvingas ständigt tjäna andra syften, som om inte kulturens funktion att ge mening och insikter vore värda nog. Detta kombineras med ett i huvudsak Stockholmsbaserat kulturetablissemang som – till skillnad från vad de ofta säger – minst av allt vill inkludera vanliga medborgare i deras finkultur.
Den närmast mangranna uppslutningen från den svenska kultureliten mot en svensk kulturkanon kan knappast förstås på annat sätt. De överord som förekommit i den debatten – att en kulturkanon skulle ”hota demokratin” och vara ”förödande för det fria ordet” visar antingen på ett enormt dåligt självförtroende eller just exkluderande cynism. Möjligen bägge.
Men reaktionen visar också på något mer. Den enormt dominerande konsensuskultur som råder på fältet. Många är marinerade i ett vänsterpolitiskt tänkande som på allvar slog igenom på 1970-talet. Kulturen ska utmana "borgerlig makt", men aldrig synliggöra den egna makten. Den förlegade maktanalysen upprätthåller status quo. För den nya vänsterns perspektiv dominerar i dag de statliga kulturinstitutionerna och näringslivet är antingen ointresserat av kultur eller bekänner sig till en ytlig woke-ideologi av kommersiella skäl.
Borgerligheten måste våga utmana vänsterns problemformuleringsprivilegium. Måste våga ta kulturen på allvar. Inte minst för att en levande kultur är en hörnpelare i ett i social bemärkelse borgerligt samhälle – en självklarhet för tyska och franska politiker. Men det kräver kunskap och engagemang. Något som i hög grad saknas bland borgerliga politiker.
Det finns undantag. Man får hoppas att ministern lyssnar på sin egen statssekreterare Karin Svanborg-Sjövall som i en essä i Axess Magasin nyligen visade prov på större reformvilja och förståelse för motståndet.
Socialdemokratin har i över ett halvt sekel byggt upp kulturinstitutioner för att passa sina syften. Borgerligheten kan göra likadant. Skapa nya och alternativa strukturer. Utmana rådande ordning och dess ideologiska överbyggnad. Men att förändra statliga strukturer tar tid. Att utmana ingrodda kotterier och tänkesätt är svårt. En smidigare väg vore att underlätta för en privat mecenatskultur vid sidan om den statliga styrningen som kan erbjuda en fristad för unga nytänkande och risktagande konstnärer, författare och dramatiker. Det måste vara möjligt att försörja och etablera sig även för den som går emot strömmen.
