Hyllningarna av konstnären Lars Vilks är närmast unisona efter att denne omkommit i en bilolycka under söndagen. Så har det inte alltid varit. Med i bilen fanns även två poliser som hade till uppgift att skydda Vilks. Konstnären levde nämligen under konstant mordhot sedan 14 år tillbaka. Han har också utsatts för mordförsök vid flera tillfällen. Detta för att Vilks deltog med några teckningar föreställande islams profet Muhammed som rondellhund till en lokal konstutställning i Värmland 2007.
Bakgrunden var de Muhammedkarikatyrer som danska Jyllands-Posten lät publicera 2005 och som ledde till våldsamma protester i flera muslimska länder. Jyllands-Postens tilltag berodde i sin tur på att författaren Kåre Bluitgen inte lyckats hitta någon som var villig att illustrera hans barnbok om Muhammed. Ämnet var för känsligt och illustratörerna idkade självcensur.
Att utmana självcensuren – eller tystnadskulturen – var själva kärnan i både Jyllands-Postens agerande och Vilks provokation två år senare. I det mer liberala och konfrontativa Danmark var dock stödet för yttrandefriheten starkare än i Sverige. Få kritiserade förvisso Vilks öppet. Men få tog också helhjärtat hans parti. Rädslan var tydligt närvarande. Vilks teckningar togs ned från utställningen i Värmland. Chefredaktören för Nerikes Allehanda mordhotades en tid efter att han hade publicerat dem.
Frågan komplicerades av att Vilks fick ett mer helhjärtat stöd från islamkritiker och högerpopulister. Vilks teckningar utnyttjades exempelvis av Sverigedemokraterna. Partiets tidning stoppades från att delas ut av Posten i november 2007 för att den pryddes av Vilks teckningar. Posten hänvisade till brevbärarnas säkerhet (DN 14/11 2007). Justitieminister Leila Freivalds hade ett år tidigare tvingats avgå efter att ha stängt ned Sverigedemokraternas hemsida då de utlyst en teckningstävling för Muhammedkarikatyrer efter dansk förebild.
Det liberala försvaret för yttrandefriheten sammanföll med andra ord med den kritik av islam som drevs av Sverigedemokraterna, fast från olika utgångspunkter.
Det blev i högre grad ett problem i Sverige än i Danmark. I Sverige har nämligen den vänsterinspirerade maktanalys som säger att minoriteter ska behandlas annorlunda en stark ställning. Vilks ansågs ”sparka nedåt”. Men oavsett Vilks motiv – som aldrig varit särskilt tydliga – så satte hans konstverk fingret på yttrandefrihetens värde för alla.
Den speciella hänsyn till utsatta minoriteter som följer av vänsterns maktanalys, och fortfarande genomsyrar det offentliga Sverige, skapar tabun och vidmakthåller i praktiken förtryck. Den intoleranta islamism som inte tål nidbilder på profeten gynnar inte muslimernas sak. Samma missriktade hänsyn bidrog till att det länge sågs genom fingrarna med hedersförtryck och klanmakt i Sverige, vilket ökat utsattheten för kvinnor och unga i dessa miljöer. Den svenska toleransen mot yrkestiggare från den romska minoriteten på Balkan följer samma mönster.
Vilks poäng kan sammanfattas med att yttrandefriheten måste gälla alla lika. Såväl rätten att kränka som att bli kränkt. Att vi måste tala öppet om ”känsliga ämnen” om samhället ska förbli liberalt. Rädslan att ”sparka nedåt” utmynnar bara i en speciellt försåtlig form av ojämlikhet och hyckleri.
