Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Oavsett vilken grad av respekt vi tycker att religionen ska tillmätas bör vi inte ha olika regler för olika religioner. Bild: Henrik Montgomery/TT

GP:s ledarredaktion: Samma regler bör gälla för Koranen och Bibeln

Skändandet av Koranen i Malmö, och de efterföljande upploppen väcker viktiga frågor om vilka principer det svenska samhället ska vila på.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Får man skända Islams heliga skrift, Koranen, i Sverige? Får man å andra sidan starta upplopp, kasta sten mot polisen och starta bränder som reaktion på att någon skändat Koranen i Sverige? Inget av beteendena är önskvärda. Men bara ett av dem är uppenbart olagligt. De officiella reaktionerna på helgens upplopp i Malmö har dock tenderat att ta den lätta vägen genom bunta samman två vitt skilda typer av handlingar.

DN:s ledarsida torgför till exempel en kålsuparteori om ”aktivistiska minoriteter” på båda sidor som tar sig ”rätten att strunta i såväl ordningsmakten som sina medmänniskor” på bekostnad av den stora skötsamma majoriteten (DN 30/8). Det är ett bekvämt resonemang som duckar för alla principiella frågor och sätter likhetstecken mellan att skända en symbol och att attackera allmän egendom och polis – flera poliser skadades i samband med upploppen.

Malmös socialdemokratiska kommunalråd, Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommenterade upploppen – där det även förekom antisemitiska slagord – med att ”det finns en hel del frustration i luften” och ”det är många som fortfarande tror på myten som sprids, att polisen tillåtit den islamofoba manifestationen” (SVT 30/8). Underförstått: hade polisen gett tillstånd till koranskändningen hade upploppen varit mer förståeliga.

Kommentarerna avslöjar tydligt den svenska hållningslösheten i synen på yttrandefrihet kontra mångkulturalism – en hållningslöshet som går igen i många av Sveriges integrationsproblem.

Väldigt få försvarar förstås öppet upplopp och våld. Det gäller både bland officiella företrädare och bland befolkningen i stort, infödda som invandrade. Men graden av förståelse varierar.

Att skända religiösa symboler är en medvetet provokativ handling. Det är inte respektfullt. Men det hör hemma inom en radikal tradition av att vanära det heliga i syfte att stärka yttrandefriheten. Det har historiskt varit förbjudet både att vanhelga Gud eller att skända flaggan i Sverige. August Strindberg åtalades 1884 för att ha kränkt kristendomen. Sverige hade ända fram till 1970 en lag om trosfrid. Det mer konservativa Finland har fortfarande en sådan lag.

Ändå är det ofta på vänsterkanten som förståelsen för upprörda reaktioner från våldsverkare inom den muslimska minoriteten är som störst idag. Orsaken är förstås maktperspektivet. Minoriteter anses inte behöva tåla lika mycket som majoriteten. Dessa skilda spelregler präglar även det officiella Sveriges hållning. Den tillreste danske provokatören Rasmus Paludan belades snabbt under fredagen med inreseförbud. Hans anhängare greps samma dag för hets mot folkgrupp när de sparkade fotboll med Koranen på Stortorget i Malmö.

Att koranskändningen av polisen ansågs som hets mot folkgrupp sätter fingret på kärnproblematiken. Islam är lika lite en folkgrupp som kristendomen. Om någon skulle sparka fotboll med Bibeln skulle det inte finnas på kartan att bli gripen av polisen. Vi har med andra ord hamnat i ett läge där det är olika regler som gäller för olika religioner – helt i strid med universella liberala principer.

Sverige har redan en lag som förbjuder störande av gudstjänst. Att skända koranen utanför en moské skulle kunna stoppas med den lagen. Anser man att skändandet av heliga skrifter inte ska vara tillåtet över huvud taget kan man återinföra vad som i praktiken är gamla sedlighetslagar – ett uppenbart steg tillbaka för det liberala samhället.

Men att ha olika regler för olika religioner, utifrån godtyckliga idéer om vem som har makt i samhället, utgör ett ännu sämre alternativ och är ett recept på ökade motsättningar. Det ger dels extremisterna tolkningsföreträde för den egna gruppen. Dels göder det en i grunden rasistisk föreställning om att minoriteter inte är lika förmögna att bemästra sina känslor.

Konflikten mellan universella liberala principer och den mångkulturella, identitetspolitiska ideologin är på många sätt vår tids stora ödesfråga. Det officiella Sverige står till synes inte intellektuellt rustat att möta den.