Foto: Paul Wennerholm
Foto: Paul Wennerholm

Peter Esaiasson: Vi måste bli mindre ängsliga när det gäller etnicitet

Beröringsskräcken inför att tala om etnisk tillhörighet gör det svårare att skapa sammanhållning. Vi måste öppna upp för att prata om ”bindestrecksidentiteter”.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

ANNONS
|

Behöver vi prata mer om etnicitet i Sverige? Nej, säger många politiker och etniska svenskar. Det är bara populistiska högernationalister som är besatta av människors etniska tillhörighet, det vill säga deras ursprung. Människor är människor. Här i landet är vi alla svenskar.

Ja, säger Sverigedemokraternas partiledning. Om landet ska bli vad det varit måste svenskheten stärkas. Det räcker inte med kunskaper i svenska språket. Svenskheten innefattar också identitet, omfamnande av den svenska historien och lojalitetsförklaringar mot landet Sverige.

Ja, säger också forskaren Tobias Hübinette som menar att vi måste överge föreställningen att samhället är färgblint. Människor behandlas olika på grund av sin etnicitet och för att det ska bli tydligt måste människors grupptillhörighet registreras i officiell statistik.

ANNONS

Förstår inte frågan, säger många med invandrarbakgrund. Klart vi lägger märke till och kommenterar om en person är svensk, arab, kurd, polack, iranier, alban, syrian, jude, rom eller vad. Ni svenskar snackar ju om göteborgare, värmlänningar och skåningar?

Det finns en poäng med samtliga dessa förhållningssätt. Att uppmärksamma etnicitet riskerar att skapa konflikter och späda på negativa stereotyper; ett land behöver gemensamma identiteter och lojaliteter för att fungera; och det är naivt tro att samhället är blint för personer som avviker från majoritetsgruppen.

Allt detta stämmer. Ändå hamnar jag själv i positionen att etniska svenskar behöver slappna av och bli mindre ängsliga för att tala om etnicitet.

Varför då, undrar ni som är obekväma med ”de här frågorna”? Jo, den egna etniska tillhörigheten är viktig för de flesta människor. Om den inte var viktig skulle fler gifta sig utanför sin etniska grupp och färre skulle ty sig till sina etniska likar i skolan, på arbetsplatsen eller närhelst människor organiserar sig. Och det som är viktigt för människor kommer på ett eller annat sätt att märkas på samhällsnivå.

Handen på hjärtat ni som helst talar om annat: reflekterar ni inte ofta över den etniska bakgrunden hos personer ni stöter på, och undrar ni aldrig över personens etniska grupptillhörighet när ni läser om händelser i GP?

ANNONS

Att tala om "invandrare med icke-västlig bakgrund" är ingen konstruktiv klassificering i ett land där snart var tredje person själv är född i annat land eller har två föräldrar som är det. Det är inget lyte att vara alban, somalier eller polack i Sverige.

Tricket är att erkänna människors rätt till sin etnicitet och samtidigt ge rum för att höra hemma i landet Sverige. För att nå dit behöver vi lämna tanken på ”svenskhet” i bestämd form. I stället handlar det om att på djupet acceptera bindestreckslojaliteter: att vara svensk-svensk är bara en av otaliga kombinationer tillsammans med arab-svensk, polack-svensk eller somalier-svensk.

Hur man går från dagens beröringsskräck till ett bredare bindestrecksetniskt ”vi” är ett ämne för diskussion. Vad jag vet finns ingen färdplan att kopiera från något annat land vid något annat tillfälle i historien. Försöka och försöka igen är allt vi kan.

LÄS MER: Ge inte "antirasister" monopol på arbetet mot rasism

LÄS MER: Boendesegregationen i förorten är här för att stanna

ANNONS