Vattenförsörjningen riskerar att bli nästa krisande infrastrukturområde i Sverige. Det varnar Pär Dalhielm, vd för den kommunala branschorganisationen Svenskt Vatten på DN Debatt (3/10). Det är en välbehövlig påminnelse. Vi tar gärna vår grundläggande infrastruktur för given, fram till den dag den slutar fungera som vi förväntat oss.
De nuvarande problemen med elförsörjningen härrör ur en kombination av felaktiga politiska beslut – en förhastad avveckling av kärnkraft samt en felreglerad elmarknad – och omvärldsfaktorer – Putins invasion av Ukraina med följande störningar i gastillförseln till Europa. När vi talar om vatten och avlopp (VA-systemen) liknar grundproblemet mer järnvägens: det vill säga bristande underhåll och kapacitetsbrist. Dessa problem riskerar att bli extra kännbara om vi får fler översvämningar och torkperioder till följd av klimatförändringarna. Vattentäkter är också att betrakta som militära mål.
Sverige genomförde stora investeringar i viktig samhällsinfrastruktur under efterkrigstiden, i synnerhet under de så kallade rekordåren fram till 1970-talet då landet också urbaniserades kraftigt. En hel del av denna infrastruktur underhålls dock inte tillräckligt. Vatten och avlopp är inget undantag. Underhållet skulle behöva ökas med 7 miljarder kronor per år (från 16 till 23 miljarder kronor per år) enligt Svenskt vatten, enbart för att bibehålla standarden. Till det ska läggas nya utmaningar i form av en växande befolkning och klimatförändringar som ökar belastningen. Räkna med att det inte bara är elräkningen som kommer bli högre.
Till detta kommer att vattenförsörjningen ingår i den kritiska infrastruktur som är en del av civilförsvaret. Enligt den statliga utredningen ”Struktur för ökad motståndskraft” bör även avloppshanteringen betraktas som en del av civilförsvarets försörjningsstrategi tillsammans med livsmedel och vatten – inte minst av smittspridningsskäl.
Bristen på långsiktigt underhåll och investeringar går igen på många områden som ligger under stat och kommun. Järnvägen är kanske det tydligaste exemplet, men vägnätet lämnar också en del i övrigt att önska. Resursbristen är ofta som störst utanför städerna, där skalfördelarna är mindre (även om Göteborg också har ett eftersatt VA-underhåll). Det här blir en nöt för den tillträdande regeringen att knäcka. Små kommuner klarar sig knappast utan statligt stöd, men långsiktiga investeringar kommer ofta långt ned på prioriteringslistan när det finns mer akuta behov.
Det är egentligen ett systemfel. Stat och kommun kan låna billigt och borde ur ett rationellt perspektiv i högre utsträckning lånefinansiera infrastrukturinvesteringar – speciellt underhåll av sådan infrastruktur som man vet kommer fortsätta användas. Annars kommer dessa nödvändiga investeringar alltid att få stå tillbaka. I praktiken kommer dock ändå prioriteringar att behöva göras.
Vi kommer inte kunna komma tillbaka till 1960-talets tillväxtsiffror. Dåtitens kraftfulla skattehöjningar går heller inte att köra i repris. I ett land där offentlig sektor redan utgör hälften av BNP är skattehöjningar mest ett sätt att sparka problem framför sig – även bortsett från ideologiska överväganden.
Vi kommer inte ifrån behovet att prioritera välfärdens kärna – där infrastruktur definitivt ingår. Men då behövs politiker som på allvar är beredda att sätta sig in i hur viktiga samhällssystem är uppbyggda och som är beredda att sätta in resurser på att underhålla systemen även om det inte ger några braskande rubriker. Det duger inte att vänta till olyckan redan är framme, proppskåpet brunnit och avloppet svämmat över. När politiken fungerar som den ska det mesta flyta på som vanligt.
LÄS MER: Vad gör du om det plötsligt inte kommer vatten ur kranen?
