Protester i Pakistan i juli mot att det bränns koraner i Sverige. (AP Photo/Fareed Khan)
Protester i Pakistan i juli mot att det bränns koraner i Sverige. (AP Photo/Fareed Khan) Bild: Fareed Khan

Adam Cwejman: Världen är större än Richard Jomshof

Islamister upptäckte inte Sverige för att Jomshof twittrade.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Har man följt nyhetsrapporteringen i Sverige i sommar är det lätt att få intrycket att Sverigedemokraterna har försatt Sverige i en ohållbar säkerhetspolitisk kris. En situation som den borgerliga regeringen har varit oförmögen att hantera.

Men riksdagsledamoten Richard Jomshofs Twitterkonto, på vilket han sitter och recenserar världsreligioner, står knappast ut under en sommar när koraner har eldats på offentlig plats av privatpersoner.

Det kan vara lockande i jakten på orsak och verkan att peka på Jomshofs inlägg som någon sorts tändande gnista. För bara något dygn senare kom en varning från Säpo om förhöjd risk för terrordåd.

Men tror någon egentligen att det är på det här viset? Sitter omvärlden och detaljstuderar vad svenska politiker säger i ett forum som främst bevakas av svenska debattörer?

ANNONS

Sverige är en del av världen på ett sätt som vi historiskt inte har varit. Tidigare har Sverige traditionellt varit insyltat i regionala konflikter genom våra relationer – både sociala och politiska – till länderna runt Östersjön. Det är först under efterkrigstiden som Sverige har tagit klivet ut i den internationella politiken. Som neutralt land bortom motsättningen mellan öst och väst ville Sverige positionera sig som oberoende fredsmäklare.

Den andra fasen i denna internationalisering kom med invandringen till Sverige. Sverige fick stora minoriteter som förbinder oss med omvärlden på nya och ofta överraskande vis. Exempel på detta har vi sett under sommaren.

Ta våldsamheterna på Järvafältet som exempel. Inom den eritreanska minoriteten i Sverige finns både regimanhängare och regimkritiker samt de som säkerligen inte vill ha något att göra med sitt hemlands konflikter. På samma sätt är det med invandrare från exempelvis Syrien och Irak: Det finns både personer som inte vill ha något alls att göra med religion, hemlandets politik eller sittande regering och de som ständigt lever kvar i hemlandet mentalt.

Det är så med migration. Människor kan lämna sina hemländer fysiskt men de lämnar i många fall inte länderna mentalt. Många svenskar i utlandet följer alltjämt hemlandets politik även om de sällan ger sig ut på gator och torg i sina nya hemländer för att ge andra svenskar (och polisen) stryk.

ANNONS

Sedan en lång tid tillbaka finns det personer i Sverige vars liv är så genomsyrat av islam att Sveriges normer och politiska system i jämförelse är irrelevanta. De utgör en minoritet av alla de som har kommit från den muslimska världen men är fortfarande en ansenlig grupp.

Inom denna samling människor kommer det att finnas personer som helt enkelt inte accepterar att deras religion skymfas av författare, provokatörer, konstnärer och retstickor. Dessa personer utgör en tacksam publik för politikern Rasmus Paludan och alla hans efterföljare. Vad de egentligen har att hämta i ett land vars samhällssystem de har så lite till övers för är en befogad fråga. Men nu är de här och utgör ofrånkomligen en länk till omvärlden.

Regeringen har givet dessa rätt stökiga omständigheter försökt göra vad den kan, ett sorts politiskt lågaffektivt bemötande. Statsministern och utrikesministern mumlar artigheter i officiella uttalanden. Den senare åker runt och träffar i Mellanöstern despotiska regimers representanter för att gjuta olja på vågorna.

Han lovar inga lagändringar men inskärper förstås att den svenska regeringen inte tycker att det är trevligt att bränna religiösa skrifter. En sådan taktik är den minst dåliga givet alternativen. Men den räcker förstås inte. Sverige är ett land med mötes- och yttrandefrihet. Dessa kommer att utnyttjas på sätt som ofrånkomligen kommer att reta någon.

ANNONS

I länder där detta inte är en självklarhet kommer därför vissa handlingar, som att bränna koraner eller att avbilda Muhammed som en rondellhund, att framstå som fullkomligt oacceptabla.

Det är denna kontrast – mellan det demokratiska Sverige och det odemokratiska Mellanöstern som är problemets kärna, inte att ännu en sverigedemokratisk politiker missförstår sitt ämbete och vill leka Paludan.

I de länder där tonläget mot Sverige just nu skruvas upp är inte protester mot den inhemska regeringen eller till stöd för mänskliga rättigheter tillåtna. Men vad som är tillåtet är att rikta ilskan mot ett obetydligt land i den norra hemisfären. Det är praktiskt för regimerna i länder som Irak och Iran. Delar av befolkningen får ventilera och politiska samt religiösa ledare kan stoltsera med att de minsann tillåter missnöjesyttringar.

Tro inte för en sekund att allt plötsligt löser sig för att Jomshof får sparken som ordförande i riksdagens justitieutskott. Vad som sker nu, i och med att den politiska diskussionen kretsar kring en enskild riksdagsledamot, är att uppmärksamheten förskjuts från något abstrakt och jobbigt (det faktum att vi inte kan förekomma ilska i Mellanöstern) till något greppbart och konkret: sparka Jomshof.

Det är en distraktion som är praktisk för oppositionen och som bonus kan det politiska samtalet åter handla om den borgerliga regeringens samarbete med Sverigedemokraterna. Men en socialdemokratisk regering hade haft lika svårt som den borgerliga att förhindra människor i Sverige (även Jomshof) från att utnyttja rättigheten att skymfa och kritisera en religion.

ANNONS

Om man fortsatt tror att det verkligen handlar om att bränna koraner eller kritisera islam kan man bara blicka tillbaka i historien.

Ta de många terrorattackerna mot Frankrike under 2010-talet som exempel. Tror någon att de inte hade ägt rum om satirtidskriften Charlie Hebdo aldrig avbildat profeten Muhammed? Måltavlorna för attackerna var konsertlokaler, judiska butiker, offentliga platser med civila. Det finns gott om förevändningar för islamistiska terrorister som inte har det minsta att göra med förment sårad andlighet.

De båda terroristerna på Drottninggatan i Stockholm hyste agg mot Sverige för vårt lands insats i Afghanistan. Men de hade förstås kunnat hitta en rad andra förevändningar. Hela vårt samhälle med dess religionsfrihet, yttrandefrihet och rättigheter för minoriteter av alla dess slag är en skymf mot den totalitära idén att det enbart finns en acceptabel dogm som alla omfattas av.

Vi lever i ett pluralistiskt samhälle i en värld med många totalitära stater. I Sverige finns det oändligt med skäl för fanatiker att bli provocerade. De kommer inte att lugna sig för att en riksdagsledamot håller tyst eller får sparken från en ordförandepost. Det finns gott om andra personer som kan orsaka skäl för stormningar av ambassader, hot mot Sverige eller planering av terrordåd.

ANNONS

När Sverige valde att bli en del av världen så fick vi även världens problem. Detta är inte ett faktum som Richard Jomshof eller ens Rasmus Paludan etablerade 2023.

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS