Det är 300 kilometer mellan Sudans största hamnstad Port Sudan och Saudiarabiens motsvarighet Jeddah. Det går både färjor och flyg mellan de två städerna. Som jämförelse kan nämnas att det är längre flygtid mellan Göteborg och Stockholm.
Men trots att det geografiska avståndet är så blygsamt och det pågår ett regelrätt inbördeskrig i Sudan så har Saudiarabien knappt tagit emot några flyktingar från Sudan. Några planer på att göra det i närtid finns inte heller.
De urfattiga grannländerna Tchad och Sydsudan har däremot tagit emot tiotusentals som flyr från kriget. Om tidigare migration från Sudan utgör facit så kommer även länder i EU ta emot många. Sudaneser utgjorde bland de tio största flyktinggrupperna till Italien under 2010-talet, många av dessa har sedan tagit sig vidare till andra EU-länder norrut.
Men betydligt närmare och med starka ekonomiska förutsättningar finns ett antal länder som aldrig har tagit något ansvar för flyktingmottagande. Qatar, Förenade Arabemiraten, Kuwait och Saudiarabien är alla, per capita, rikare än Tyskland, Sverige och Belgien. Trots detta har de rika gulfstaterna inte ens tagit emot en hundradel av de flyktingar som har flytt från Östafrika eller grannländer i Mellanöstern.
Det är inte som att gulfstaternas gränser är stängda. Närmare 40 procent av Saudiarabiens befolkning är gästarbetare. Kafalasystemet som reglerar arbetskraftsmigranterna gör dem i praktiken rättslösa och de saknar många av de rättigheter som arbetskraftsmigranter åtnjuter i Europa. Antalet permanent bosatta flyktingar är däremot noll. Faktum är att landet inte ens har ett system för asylmottagande.
Men möjligheterna att ta emot sudaneser skulle förstås finnas om bara viljan fanns. Både Sudan och Saudiarabien är arabiskspråkiga, båda länderna är muslimska. Visserligen talas skiljer sig arabiskan i Sudan något från den på andra sidan Röda havet, men det är betydligt enklare att som sudanes att göra sig förstådd i Saudiarabien än i Tyskland, Sverige eller Belgien.
Fördelningen av flyktingar är djupt orättvis på fler än ett sätt. De länder som oftast tar emot flest flyktingar är fattiga grannländer, som Tchad nu eller Libanon under det syriska inbördeskriget. Den andra gruppen av länder som tar emot många flyktingar är i Västeuropa.
Men några slipper helt undan. USA som i högsta grad varit involverat i Mellanösterns konflikter har duckat ansvar för flyktingmottagandet. Japan, världens tredje största ekonomi, beviljar ungefär lika många uppehållstillstånd per år som Sverige beviljar per månad.
Världens näst största ekonomi, Kina, finns knappt ens med i statistiken, så få tar de emot. Som exempel kan nämnas att året för den stora flyktingkrisen 2015 beviljade Kina under tusen permanenta uppehållstillstånd. Under samma år beviljade Sverige 163 000 permanenta uppehållstillstånd. Kina tog alltså emot 0,5 procent av det antal Sverige tog emot. Värt att komma ihåg att det är ungefär lika långt mellan Syrien och Sverige som det är mellan Syrien och Kina.
Något är skevt här. Länder med omfattande ekonomiska möjligheter, språkligt-kulturella förutsättningar och geografisk närhet till konflikter tar noll ansvar. Fattiga grannländer och avlägsna europeiska stater bär hela bördan.
Sedan finns en kategori av länder som inser att ansvaret för flyktingmottagande bäst fördelas regionalt.
Polen har till dagens datum tagit emot 3,4 miljoner ukrainare från kriget som inleddes av Ryssland förra året. Europas fattigaste land, Moldavien, har tagit emot nästan en halv miljon. Slovakien, Ungern och Rumänien befinner sig alla kring en halv miljon flyktingar från Ukraina. Att dessa länder, som vanligtvis inte är några magneter för flyktingar, tar emot så många ukrainare är rimligt. De har samtliga en gräns mot Ukraina. Vore det krig i Baltikum eller Norden så skulle Sverige vara det naturliga landet att fly till.
Under decennier har Sverige gått med på att upprätthålla ett djupt orättvist system. Länder som Kina och Saudiarabien tvår sina händer och lyfter inte ett finger, och vi låter dem komma undan. Inga ansatser har gjorts från Sveriges eller EU:s håll att lyfta det här under internationella förhandlingar.
Gulfstaterna försöker ständigt köpa sig renommé i väst genom att locka turister, anordna internationella sportevenemang och investera i västerländska bolag. Vi säljer gärna vapen till dem och åker på deras fotbollsturneringar. Men att utkräva ett mått av ansvarstagande har det inte varit tal om.
Samtidigt pågår en absurd politisk diskussion i Sverige där många tror att nivån på mottagandet skulle vara någon sorts värdemätare på vår moraliska anständighet som nation. Men snarare är samtalet om migration i Sverige ett uttryck för vår naivitet kring att världen har förändrats.
Sverige och våra europeiska grannstater är inte de enda ekonomiskt välmående länderna i världen. Det ”fattiga” syd består av både rika och fattiga länder. Vissa, som Saudiarabien och Qatar, har betydligt rikare befolkning än vad Sverige har. Men deras välståndsökning har inte parats med något motsvarande humanitärt ansvarstagande.
Samtidigt som världen har förändrats har det västerländska samvetet inte hängt med. Vi lider alltjämt av ett allvarligt messiaskomplex som gör att vi i Europa – och här sticker Sverige ut – tror att det som är mest humanitärt är att bråkdelar av alla människor som flyr just kan och bör ta sig till Sverige.
I Västvärlden har vi ägnat ett decennium åt antirasistiskt självspäkande. Vi har förklarat våra länder vara strukturellt och institutionellt rasistiska. Samtidigt visar mätning efter mätning att det inte finns någon del av världen – i någon tid – som har haft lika låga nivåer av rasism som vår.
Migrationspolitiken har varit en central del i berättelsen om denna påstått djupa och utbredda rasism. Men bortom våra gränser finns länder som aldrig förekommer i det här samtalet. De kommer helt enkelt undan. Deras agerande motiveras inte av att de saknar möjligheter att ta emot människor på flykt. Är man intresserad av att förstå verklig institutionell rasism så är det just länder som Saudiarabien, Kina och Japan man ska blicka ut mot.
Vad hjälper det flyende människor att vi pekar finger mot Gulfstaterna och Kina? Inte alls. Men någonstans måste man börja för att jämna ut den ojämlikt fördelade ansvarsbördan som råder nu. Hela migrationspolitiken har behandlats provinsiellt och som en moralisk angelägenhet för väst.
Det är lite som att diskutera global fattigdom men låta samtalet uppehålla sig vid stödåtgärder i en enskild stadsdel.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
