En syrisk medborgare kidnappade, torterade och våldtog en kvinna i nästan ett dygn i en källare i Malmö. Tidigare hade han gjort inbrott i en lägenhet där han våldtagit en annan kvinna.
Straffvärdet bedömdes till 10 års fängelse. Med ungdomsrabatt och mängdrabatt blev det dock 4,5 år. Efter resning i Högsta Domstolen slutade det med två år. På grund av att mannen suttit längre tid i häkte och fängelse fick han ett skadestånd på 840 000 kronor. Till råga på allt är han kvar i Sverige trots att han dömts till utvisning.
Ilskan har varit stor i sociala medier den gångna helgen. I upphöjda kretsar anses det däremot något ofint att uppröras av enskilda fall. Det är en märklig inställning. Denna typ av nyheter utgör tvärtom pedagogiska exempel på systemets brister.
Det är en rimlig ordning att den som felbehandlas av staten ska få skadestånd. Men det finns ingen rättvisa i att en våldtäktsman som varit frihetsberövad för länge ska få skadestånd som är flera gånger högre än de skadestånd de våldtagna kvinnorna får.
Enligt Justitiekanslern bygger skadeståndsbeloppet på en överskjutande strafftid om 14 månader. Detta är en direkt konsekvens av en ungdomsrabatt som över huvud taget inte borde finnas för denna typ av grova brott.
Även utan ungdomsrabatt är det tveksamt om någon större andel av svenskarna anser att 4,5 års fängelse är en proportionerlig påföljd för sådana här bestialiska gärningar.
Utvisningar måste också verkställs omedelbart. Det går även att ställa sig frågan varför en gärningsman utan svenskt medborgarskap ska avtjäna sitt fängelsestraff på en svensk anstalt.
Ungefär en tredjedel av alla som döms till fängelse i Sverige saknar medborgarskap i riket. Förra året påbörjades 2 822 fängelseverkställigheter av klienter utan svenskt medborgarskap (källa Kriminalvården). Det innebär en enorm kostnad för skattebetalarna.
Domstolarna har förmodligen dömt korrekt. Justitiekanslerns beslut om skadestånd är möjligen mer tveksamt. Men i grunden är problemet lagstiftningen, som uppenbart inte är i samklang med det allmänna rättsmedvetandet. Regelverkets grund är från förra seklet, anpassat för en helt annan tid och byggt på en naiv omsorg för gärningsmannen. Utfallet är orättvisa.
De senaste mandatperioderna har det skruvats en hel del i diverse straffskalor. Det har dessvärre varit långt ifrån tillräckligt och det som behövs är en grundlig översyn av hela systemet. Insikten om detta förefaller öka. Och lyckligtvis har vi allmänna val där medborgarna kan påverka inriktningen.
