Nyligen blev en intervju med Magdalena Andersson (S) en het snackis (Expressen 25/10). Den nybakade oppositionsledaren ville nämligen inte ta avstånd från högerregeringens migrationspolitik. Tvärtom, Andersson var snabb med att hävda att det var S som 2015 genomförde ”den stora omläggningen av migrationspolitiken”. På Jimmie Åkessons (SD) kommentar att Tidöavtalet innebar ett paradigmskifte inom migrationspolitiken högg hon snabbt: ”Paradigmskiftet ägde rum 2015 och det genomförde vi.”
Vad säger man ens? Att S har en benägenhet att vända kappan efter den vind som för tillfället råkar vina är knappast stoppa pressarna-material. Men vänsterpressens reaktioner är ändå intressanta att studera.
”Har det brunnit i huvudet på Magdalena Andersson?” frågar sig Aftonbladets Lotta Ilona Häyrynen och påtalar att S öppet utmålade SD som ett demokratihot bara någon vecka innan valet (29/10). ”Bli inte SD:are du med”, vädjar Susanna Kierkegaard i samma tidning (26/10). ”Ingen liten socialdemokratisk tonartsförändring”, konstaterar Daniel Swedin dystert i Arbetet (26/10).
Parallellt med S nya vurm för SD:s flyktingpolitik har en annan trend utkristalliserats – de röda innerstäderna. Bland de valdistrikt där partiet ökade mest finner vi exklusiva Stockholmsadresser och för första gången i historien röstade lika många tjänstemän som arbetare på S (DN 30/10). För partiet är detta faktum bitterljuvt. Som en S-källa säger till DN: ”Man är ju dum om man surar över fler röster, men som socialdemokrat skäms man ju lite över att ha sådana valarbetare.”
Visst ligger något i detta.
Det pågår en dragkamp om titeln som Sveriges arbetarparti mellan SD och S, och SD tycks för närvarande leda. I slaget om väljarna och slutligen makten ställer sig S bakom det ledande laget. Även om det innebär att tvärvända på en femöring.
Och här börjar det bli riktigt intressant.
För visst minns ni debatten om åsiktskorridoren?
För några år sedan var migrationsfrågan den allra känsligaste i svensk offentlighet. Den som ifrågasatte "inga murar"-retoriken straffades socialt. Brunsmetades, som man säger. En åsiktskorridor karaktäriseras som bekant av att vanliga åsikter stigmatiseras i debatten, trots att de är just vanliga.
Nu svänger den berömda pendeln i all hast. Det finns många väljare som inte vill begränsa migrationspolitiken, eller åtminstone inte på det sättet som Tidöavtalet stipulerar. Det visar inte minst S nya väljare, som röstar på partiet för att de ogillar SD. Men en ny konsensus tycks numer ta plats i politiken. Migrationen är i första hand problematisk och den ståndpunkten ställer sig samtliga stora partier bakom.
Vi är ännu i startgroparna av ett paradigmskifte. Men kanske har en ny åsiktskorridor sakteligen börjat ta form i svensk politisk debatt. Inom kort lär vänsterdebattörer inse att de kommer befinna sig i samma sits som högerdebattörer var 2014. Tja, vad säger man? Welcome to the dark side!
LÄS MER: Har bilden av migrationen något med verkligheten att göra?
