Adam Cwejman: Här är bristerna i Tidöavtalets migrationspolitik

Sverige kommer även denna mandatperiod ha en otidsenlig migrationspolitik som inte är anpassad för sin tid, i stället för en långsiktigt hållbar och rättvis politik.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Migrations- och integrationspolitik har konsekvent, i alla mätningar, varit en av de högst prioriterade frågorna för väljarna i Sverige under de senaste tio åren. Det har också varit tydligt att det har funnits ett avstånd mellan vad väljarna efterfrågar, en mer restriktiv migrationspolitik, och vad riksdagspartierna över lag har erbjudit; en oförändrad eller i marginalen justerad migrationspolitik. Detta förklarar också varför Sverigedemokraterna kraftigt ökat i väljarstöd på bara några mandatperioder.

Så vad får vi med den nya regeringen? Först kan det vara bra att få en lägesbild. Hur omfattande är egentligen invandringen till Sverige? Från toppen i migrationen till Sverige, runt året 2015 och strax därefter, har det redan skett en minskning, år för år. Men lägger man till kategorin anknytningar som anlänt till Sverige, det vill säga familjemedlemmar till asylflyktingar, så skedde en ökning i den kategorin även efter 2016.

ANNONS

Men det är viktigt att komma ihåg att innan åren efter 2016, då migrationen över lag har minskat, slog Sverige rekord i mottagande. När många väljare säger att de efterfrågar en minskad invandring till Sverige menar de i själva verket nog att Sverige har ett svårlöst problem med segregation, med allt vad det innebär, som nu måste hanteras och att fortsatt hög invandring som vi hade tidigare inte rimmar väl med ambitionen att ta tag i dessa problem.

I Tidöavtalet skriver samarbetspartierna att det ska ske ett ”paradigmskifte i synen på asylmottagande”. Och det är det på många vis. I stort sett varje område där det kan ske en skärpning, från krav på bevisföring för asyl till ansökan om medborgarskap, föreslås åtstramningar.

Det är först nu Sverige på allvar lägger sig på EU:s miniminivå för migration. Det vill säga, vi följer gemensamma överenskommelser och lagar men inte mer än så. Huvudlinjen nu är att skyddet som erbjuds de som migrerar till Sverige ska vara tillfälligt och främst för den som flyr i Sveriges närområde.

Men avtalet avslöjar också att det saknas en tanke om hur framtidens migrationspolitik ska utformas, annat än att den över hela brädet ska vara restriktiv.

ANNONS

Jimmie Åkesson (SD) var efter att Tidöavtalet presenterades nöjd med att antalet kvotflyktingar – det vill säga flyktingar som har blivit utvalda av FN:s flyktingorgan UNHCR för att flytta till annat land – kommer att minska från 5000 per år till 900 under mandatperioden.

Under de gångna mandatperioderna har antalet kvotflyktingar aldrig överstigit 5300 per år, frånsett 2021 då antalet var över 6000. Oftast har det handlat om omkring 2000 per år. Man får intrycket av att Moderaterna är inne på samma linje. Nya migrationsministern Maria Malmer Stenergard kräver en frysning av mottagandet av kvotflyktingar för att Sverige ska vara redo att ta emot flyktingar från Ukraina.

Det finns ett viktigt skäl till att det här inte är en bra idé och varför viljan att strypa den historiskt låga kvotinvandringen leder politiken i fel riktning.

Just denna kvot utmärks för att den är framförhandlad och att det är möjligt från svenskt håll att förbereda sig för dem som ska tas emot. Dessutom, och detta är väldigt viktigt, riktar den sig till dem som har störst behov av att fly, inte nödvändigtvis till de som har råd, ork och rätt kontakter för att kunna företa en resa hela vägen till Sverige. Okontrollerad asylinvandring gynnar människosmugglare och innebär oerhörda faror för vissa som reser till Sverige. Kvotinvandrare får däremot hjälp med en säker transport.

ANNONS

Det är denna flyktingkvot som bör vara en föraning om hur en alternativ, mer modern, migrationspolitik kan se ut. Det är en politik som påminner mer om hur Kanada eller Australien har ordnat sin flyktingpolitik och som har visat sig vara en stor framgång.

Det som utmärker exempelvis Kanadas migrationspolitik är kvoter för olika migrantgrupper. En kvot är poängbaserad, den riktar sig till högkvalificerad arbetskraft eller personer som enkelt kan ordna med eget jobb och uppehälle i landet. Systemet syftar till att vara enkelt, transparent och så byråkratifritt som möjligt. Den andra kvoten utgörs främst av familjeåterföreningar till dem som anlänt via poängsystemet eller som kvotflyktingar. Den sistnämnda kategorin är flyktingar som är utvalda genom FN-organet UNHCR, samma som den kvot den nytillträdda regeringen nu vill minska.

Australiens system är egentligen mycket likartat. Båda systemen är välfungerande, balanserade och åtnjuter stort folkligt stöd. I Kanada är asylansökningar i själva landet ovanliga, varför det inte är en politisk stridsfråga, medan Australien i stort sett helt stoppat illegal invandring över havet.

I Sverige för vi rakt motsatt politik. Den politik som hitintills har varit dominerande i Sverige bygger på att asylrätten ska vara orörlig och fundamental. Men för att flyktingar ska kunna åtnjuta denna rätt krävs att de faktiskt tar sig till Sverige och söker asyl på plats. Det här innebär att systemet är orättvist gentemot de potentiella skyddsbehövande.

ANNONS

Dessutom har det inneburit att Sverige hela tiden har varit reaktivt: Vi har varit tvungna att anpassa oss till om andra länder släpper igenom flyktingar eller inte. Under en period var det Turkiet som helt och hållet bestämde hur många som tog sig vidare till Europa. Det har inte gått att förbereda bostäder, förskola, skola eller en mottagandeprocess som inte direkt leder till utanförskap och segregation.

Det blir egentligen inte annorlunda med Tidöavtalet. Man måste söka skydd väl på plats i Sverige, även om kraven väl här är betydligt striktare. På ett sätt fortsätter den borgerliga regeringen på den föregående S-regeringens lappa-och-laga-system. Det betyder att man faktiskt inte kan kalla den nya politiken för ett paradigmskifte. En anledning till detta är EU-överenskommelser. Men det finns inom ramen för dessa möjligheter att närma sig det kvotsystem som Kanada och Australien tillämpat med framgång.

I grunden har svenskar en positiv inställning till invandringen – så länge den fungerar. Men på många sätt har den inte gjort det. Regeringens utmaning är att få ordning på den politik som både borgerliga och socialdemokratiska regeringar låtit förfalla till ett illa reglerat lapptäcke av bristfälliga lösningar, samtidigt som man bevarar möjligheten att locka kvalificerad arbetskraft till Sverige. Tidöavtalet innebär skärpningar på i stort sett samtliga områden. Men det är en gradskillnad från den tidigare politiken, inte en artskillnad. Sverige kommer även denna mandatperiod vara utelämnat till en otidsenlig migrationspolitik som inte är anpassad för sin tid.

ANNONS

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS