Det är midsommarnatt och stämningen i köket är förtätad. Mellan Julie och Jean skär replikerna som evigt vassa knivar genom klass, kön, begär och makt. Det saknas sannerligen inte formuleringar att känna igen och bli ilsk på i ”Fröken Julie”, pjäsen som August Strindberg skrev 1888. Man måste inte tycka om berättelsen om adelsdamen som drivs till självmord av husets betjänt, strax efter att han lägrat henne – men man bör känna till den. Mer än så, om man valt att studera litteraturhistoria.
Det gäller inte på universitetet i Sussex. Där har man plockat bort ”Fröken Julie” från litteraturlistan, eftersom tragedin är både hemsk och drabbande. Denna specifika ommöblering motiverades av psykisk ohälsa bland studenterna på campuset. Det kan mycket väl vara att just denna justering var temporär och att den förtvivlade Julie småningom återkommer som obligatorisk läsning, men här läggs ett mönster i dagen.
Tio brittiska universitet, däribland även högst prestigefyllda sådana, har försett klassiska verk med varningar, eller helt enkelt strukit centrala böcker och författarskap. Listan är beklämmande lång: verk av William Shakespeare, Charles Dickens, Jane Austen, Charlotte Brontë och Agatha Christie hänger löst. Utrensningen har skett på basis av detaljer, ordval eller skildringar som anses ”utmanande” eller fel och kränkande, i förhållande till vår tids värderingar.
Det har sagts att sådan förrädisk omsorg, där man låter studenternas känslighet styra undervisning och beslut, inte är ett problem i Sverige. Det är den visst, säger jag. I flertalet fall där svar, urval, bilder eller namn på salar och byggnader upprört, har lärosätet vikt sig och legitimerat känslan av upprördhet och i vissa fall ändrat.
LÄS MER: Ängsligheten hotar universitetets ställning
Vad handlar det här om? En del är utan tvekan ideologidrivet, där en specifik maktanalys som delar in världen i onda och goda upphöjts till totalförklarande sanning. Utifrån ett svartvitt sätt att förstå människan och det hon skapat, väljs vad eller vem som ska förses med varningsetikett, eller gömmas undan till dess att det förglömts. Historien läggs till rätta. Sådana mörka krafter, som finns både i student- och lärarleden, vill förneka andra möjligheten att veta och rätten att bilda sig en grundad och självständig uppfattning.
På en dålig dag undrar jag dock om inte lättja kan vara del i förklaringen. Det är tvivelsutan styvare att ta sig igenom hundratals sidor av ålderdomligt skriven text, än att anföra ett förord eller en fotnot, där filosofen, författaren eller politikern från förr vädrar en annan värdegrund än vår. Kvickt läses text som berättar att jag har rätt. Kraft och möda fordras för att på djupet ta del av sådant som ställer världsbild och självförståelse på ända.
Jag minns det tummade skivkonvolutet som gick runt i gruppen, medan läraren arrangerade för att spela upp Strindbergs klassiker för oss. På omslaget såg vi Inga Tidblad och Ulf Palme, vackra som få. Vi diskuterade författarens människosyn och det faktum att han låter kvinnan gå under på ett fasansfullt sätt. Sådana samtal, sådan kunskap, är nödvändig och utmanande, och det är hela syftet. Vi bör kunna närma oss stor litteratur, utan luktsalt.
