Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Jonas Lindstedt
Bild: Jonas Lindstedt

Anna-Karin Wyndhamn: Ängsligheten hotar universitetets ställning

När forskaren Johan Gärdebo ville bjuda in externa mentorer för att kommentera pågående forskning om klimatomställningens sociala konsekvenser fick han veta att deras ideologiska hemvist var avgörande.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Det värsta är inte de skandaler vid våra lärosäten som med jämna mellanrum når medierna, skrev filosofiprofessor Fredrik Svenaeus i Svenska Dagbladet (1/5 2021). Det värsta är ”att en kultur av rädsla och självcensur håller på att etableras i högskolevärlden som gör forskning om politiskt känsliga frågor ensidig och anpasslig”. Svenaeus har själv erfarit både snålblåst och värdegrunds-nervositet, då hans bok ”Det naturliga. En kritik av queerteorin” (Gidlunds, 2019) utkom. Få inom akademin ville tala om eller alls diskutera den.

Exemplen på att det inte står rätt till i universitetsvärlden hopar sig. Den likriktning som bland annat Svenaeus varnat för, har av allt att döma kopplat ett fastare grepp om både forskning och undervisning. Och alltsomoftast är det vissa teoribildningar som inte får ifrågasättas. Är man inte är trogen grundteserna, är man diskvalificerad.

Det hände Johan Gärdebo. I en debattartikel beskriver han hur rekrytering av externa mentorer till den humanistiska forskarmiljön Seed Box vid Linköpings universitet, där han är aktiv som forskare, reglerades av i vad mån den tilltänkte kunde uppvisa rätt teoribok. När han ville bjuda in skribenten Malcom Kyeyune tog det stopp (AB 11/1).

Gärdebo forskar om klimatomställningen och hur den påverkar industribygder vars arbetstillfällen i hög grad vilar på fossilintensiva företag. Gärdebo föreslog Kyeyune med motiveringen att hans analyser skildrat de boende i berörda industriorter på ett sätt som skiljer sig från forskarnas framställning. Klimatkrisen belystes annorlunda, då andra röster, erfarenheter och perspektiv lyftes fram. Detta kunde både berika och komplicera pågående forskning, argumenterade Gärdebo.

Svaret från ledningen på Seed Box blev nej. Kyeyune hade fel värdegrund och låg för långt ifrån det dekoloniala och intersektionella rättviseperspektiv som verksamheten upphöjt till gemensam teoriram. Någon sådan person skulle inte arvoderas. Omtanke om känslorna hos de andra medverkande i projektet åberopades vidare som skäl. Gärdebos akademiska karriär kunde dessutom komma att få en törn av Kyeyunes sällskap.

Istället föreslår ledningen Andreas Malm, ett av de andra namn Gärdebo listat som tänkbara mentorer. Andreas Malm är liksom Kyeyune marxist, men medan sistnämnda kritiserat klimataktivism har förstnämnda talat för terroristiska klimataktioner. I verk som ”Stormens utveckling” (Modernista, 2020) och ”How to blow up a pipeline” (Verso Books, 2021) uppmanar Malm till militant motstånd genom att exempelvis sabotera infrastruktur, förstöra bildäck eller blockera motorvägar. Det var alltså inte ideologisk infärgning som sådan som satte stopp, utan var på den politiska kartan den tilltänkta mentorn placerade sig. Enligt Gärdebo handlade det inte heller om formella akademiska meriter.

Gärdebo har berättat att han under hösten försökt få till ett seminarium, där det specifika beslutet liksom konsekvenserna av ideologiska tendenser inom universitetet kunde prövas i öppen diskussion. Också på detta blev det blankt nej. Det är beklagansvärt. Forskning om samhällsproblem ska inte ske i skyddade miljöer, där man är rädd för att släppa in och studera en verklighet som avviker från teorin. Sådan slutenhet påverkar vilken kunskap dessa institutioner producerar. Och det påverkar i förlängningen oss alla.