Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Petter Trens
Bild: Petter Trens

Karin Pihl: Unga män behöver förebilder, inte mer normkritik

De rödgrönrosa i Göteborg vill motverka våld genom mer genusanalys i skolan. Men det pojkarna behöver är inte mer teoretiserande. Snarare konkreta förebilder.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att kritisera manliga normer har varit på tapeten ganska länge nu. För några år sedan syntes organisationen "Fatta Man" överallt med sina initiativ där män skulle diskutera och ifrågasätta manliga ideal. Normkritiken är ständigt närvarande i politiken. I regeringens jämställdhetsplan ingår bland annat att motverka könsstereotypt beteende redan i förskolan.

I denna anda vill Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Feministiskt initiativ i Göteborg motverka våld genom att satsa på mer normkritik i skolan.

Politikerna konstaterar att det behövs ett långsiktigt arbete för att förebygga asocialt beteende. De föreslår därför att Göteborg börjar använda en metod som kallas MVP. Den går ut på att eleverna ska lära sig att våld inte är normalt och att säga ifrån när våld förekommer. En central del av programmet är att förändra elevernas attityder till stereotypa könsnormer.

Nu har den aktuella metoden som föreslås visat sig ha en blygsam effekt, enligt Skolverket. Men visst – ambitionen är rätt.

En fråga som dock besvaras alltför sällan av de som förespråkar normkritik är: Vad ska de ha i stället?

För det mesta handlar normkritik om att identifiera och dissekera manliga normer som man anser är dåliga, inte att presentera något bättre ideal för unga pojkar. Kritisk analys är för all del bra, men vad är moterbjudandet?

Någon kanske invänder att genusanalyserna faktiskt förespråkar en bättre manlighet. Män ska vara mjukare, mer känslosamma och prata om relationer i stället för att spela padeltennis. Men det är knappast en alternativ manlighet som presenteras, utan ett klassiskt feminint tankesätt – och det är inte realistiskt. Att merparten unga grabbar på högstadiet med aggressionsproblem skulle känna sig lockade av sådana ideal är inte sannolikt.

Motsatsen till en destruktiv maskulinitet behöver inte vara en påklistrad femininitet. Det kan i stället vara en konstruktiv manlighet. Problemet med normkritiken är att den – tvärtemot dess egna ansatser – har en kategorisk syn på kön och genus. Antingen är du som man första gradens genushjälte, eller så är du en manschauvinist.

Det är därför normkritikerna är intresserade av att få pojkar att inte leka med bilar. Man tror att det destruktiva i manligheten är det som definierar hela manligheten. Kan man "dekonstruera den", som det heter, kan det på sikt leda till färre våldsbrott.

Att det skulle kunna finnas något annat, en väg mellan eller snarare bortom mannen som ständigt synar sig själv med rosa glasögon och mannen som slåss i krogkön, finns inte med i bilden. Eller att de flesta människor både har mjuka och hårda personlighetsdrag, och att dessa kan yttra sig på olika sätt.

Killen som dunkar sin kamrat i ryggen och säger ”ryck upp dig, du hittar en annan tjej, nu går vi och dricker öl” behöver inte ge uttryck för en manlig oförmåga att visa empati. Det kan vara precis tvärtom, trots att tillvägagångssättet kanske skiljer sig från hur en genomsnittlig kvinna stöttar en vän. Men med en svartvit syn på genus ser man inte det.

Den kategoriska synen på genus blev tydlig när världen för några år sedan introducerades för en person som faktiskt har blivit en positiv kraft för många unga män: den kanadensiske psykologen Jordan B. Peterson. Med sina ”12 livsregler” uppmanade han unga män att leva efter en rad värderingar, som att ta ansvar, inte leva ut sina aggressiva impulser, sluta skylla ifrån sig och inte jämföra sig för mycket med andras framgång. Alltså tvärt emot de normer som frodas i ett stökigt grabbgäng.

Peterson möttes ändå av stark skepsis i feministiska läger för att han över huvud taget talade om manligt och kvinnligt samt, påstods det, befrämjade traditionella könsroller. Exempelvis hävdade S-toppen Margot Wallström att han ”skulle krypa tillbaka under den sten han kom ifrån”.

Man behöver inte hålla med om allt Peterson säger för att konstatera att han blev en konstruktiv förebild för tusentals unga män som sett hans Youtubeföreläsningar. Men den som är övertygad om att modern normkritik är det enda sättet att få unga män att bli bättre människor missar lätt det.

I stället för mer normkritik borde skolorna bjuda in poliser och framgångsrika näringslivsprofiler. Om det är något dagens unga pojkar och män behöver är det inte mer teoretiserande om mansrollen. De behöver snarare något konkret. Tydliga manliga förebilder med goda värderingar som de kan se upp till är en bra början.