Dagens Nyheter har i ett reportage (DN 26/7) ringt runt till ett hundratal tandläkar- och läkarmottagningar runt om i landet. Reportrarna har utgett sig för att vara patienter och bett att få lista sig hos en ”etniskt svensk” tandläkare eller läkare. I ungefär hälften av fallen har önskemålet tillgodosetts.
Det är rätt och riktigt att bli upprörd över dessa uppgifter. Många läkare och tandläkare med utländsk bakgrund är både uppskattade och duktiga. Många är födda här. De har kämpat hårt för att få ett jobb som bidrar till landets välfärd. Diskriminering utifrån ovidkommande faktorer som härkomst skär mot vår grundläggande känsla för rättvisa. När det rör sig om ren rasism underminerar det dessutom sammanhållningen i landet.
Bilden måste ändå kompliceras om vi ska förstå främlingsrädslans natur, vilket faktiskt är enda sättet att bemästra den. Till att börja med har DN inte undersökt svenska folkets attityder, de har själva utgett sig för att vara patienter med vissa attityder. Reportagets resultat handlar om huruvida vårdgivarna och deras personal är beredda att tillmötesgå den här typen av krav – eller är beredda att säga nej till dem.
Vad gäller svenskarnas tolerans visar jämförande internationella studier att svenskar tillhör världens mest toleranta folk. Och vi har med tiden blivit allt mer toleranta. Det som hänt under 2010-talet är att fler anser att Sverige haft en för stor invandring och att fler blivit kritiska till begreppet mångkultur, ett begrepp som dock kan tolkas i både positiva – mat, musik, kultur – och negativa – hedersförtryck, fundamentalism, utanförskap – termer. Det har dock inte påverkat toleransen på individnivå. Professor Mikael Hjerm sammanfattar utvecklingen så här: ” När det kom många migranter 2015 blev folk mindre positiva till immigration, men inte till invandrare i sig” (Forskning och Framsteg 21/2 2020).
Hur människor svarar på enkäter behöver nu inte sammanfalla med hur de agerar i verkligheten. Alla med någon slags livserfarenhet vet att goda värderingar kommer till uttryck i det konkreta mänskliga mötet, inte i att kryssa i rätt rutor, säga rätt saker eller delta i facebookmanifestationer. Det är först när människor väljer att vara toleranta – trots att de upplever att de har något att riskera från det – som vi kan tala om verklig tolerans. Att aldrig ta en risk, alltid sky det okända, leder nästan alltid till intolerans. Men att ”älska hela världen”, inte reflektera över risker eller förneka dem för att man aldrig har råkat ut för dem är inte tolerant utan bara aningslöst.
Det kan inte nog understrykas att tolerans inte är något man pluggar in i skolbänken utan något man gör, konkret i det verkliga livet, en utmaning man antar. Det betyder också att samhället inte enbart kan använda sig av tvångsmedel som lagstiftning – eller påverkan som information och propaganda – för att skapa tolerans. Det kommer inte att fungera.
Risken det innebär att vara tolerant, det vill säga gå emot sina egna mänskliga svagheter som består av fördomar, generaliseringar och rädsla, måste också minimeras på samhällsnivå. För dessa mänskliga svagheter går inte i sig att reformera bort. De är en del av vad det innebär att vara människa som vi måste lära oss hantera som vuxna.
Det är bland annat därför trygghetsfrågorna är så viktiga. Lag och ordning är en förutsättning för ett tolerant samhälle. Vården måste på samma sätt arbeta bort alla ”rationella” grunder för rädslan. Språkkrav för alla anställda bör exempelvis vara ett självklart minimikrav från det offentligas sida. Att vara rädd för att bli missförstådd när man själv, ens gamla föräldrar, eller ens barn är allvarligt sjukt och man befinner sig i en utsatt situation är inte intolerant utan rationellt. Det är vårdens plikt att säkra att göra sådan rädsla obefogad. För den som utbildat sig i Sverige är språket sällan ett problem i patientmöten, men det förstnämnda är inte alltid fallet.
I DN:s granskning har reportrarna, som utgett sig för att vara patienter, ”ibland” fått motfrågan om det är språket som varit problemet men då ändå insisterat på en etnisk svensk läkare. Det framgår dock inte hur vanlig denna motfråga varit. I verkligheten kan det antas att rädslan för språkförbistring är en viktig faktor för osäkra människor, även om den rena främlingsrädslan eller rasismen också är ett reellt existerande problem. Den senare ska man förstås inte se genom fingrarna med.
Hur ska man då se på vårdgivarens och det offentligas ansvar? Till att börja med måste man inse att främlingsrädsla inte kan botas med att ta bort patientens valfrihet, i synnerhet inte om man inte tar konfliktskapande brister som dåliga språkkunskaper på allvar – något som framförallt uppmärksammats i äldreomsorgen.
Den som till varje pris vill ha en etniskt svensk tandläkare kan redan idag gå in på mottagningens hemsida och se vilka som jobbar där. Detsamma gäller den som vill ha en tandläkare av samma härkomst som en själv fast annan än svensk – den här typen av attityder är naturligtvis inte begränsad till ”etniska svenskar”. Skärpt lagstiftning skulle ha begränsad effekt i den delen om man inte kraftigt inskränker valfriheten, vilket det knappast finns stöd för.
Dagens regler, enligt Diskrimineringsombudsmannen som intervjuas i reportaget, gör gällande att det blir ett lagbrott först om tillmötesgåendet av patientens önskemål påverkar arbetsgivarens agerande gentemot de anställda exempelvis genom schemaläggning. Många regioner, inklusive Västra Götaland, har dock interna riktlinjer emot att tillmötesgå sådana önskemål.
Lagstiftning kan heller inte kringgå det grundläggande moraliska dilemmat. Visst kan det finnas situationen där vården kan ”förmå” patienten att inse dennes rädsla är ogrundad. Patienter med en mer rasistisk övertygelse lär dock inte vara lätta att påverka, och frågan är ens om personal med utländsk bakgrund ska behöva utsätta sig för dem för att få dem att ändra sig.
För akutvårdens del kan en konflikt med patienten – även om den patienten har den mest vedervärdiga människosyn man kan tänka sig – vara ett hot mot patientens hälsa. Som läkaren Soliman Hoshmand säger i DN:s reportage går plikten att vårda och rädda liv före allt för en läkare. Hoshmand låter i sådana situationer ”etniskt svenska” sjuksköterskor göra undersökningen på hans instruktioner. Det är en hållning värd all respekt, en insikt att verkligheten måste hanteras, men också den enda möjliga givet läkaretiken.
Svensk debatt fastnar lätt i två oförenliga spår i dessa frågor. Å ena sidan de som menar att problemen med intolerans och främlingsfientlighet enbart beror på att det finns många ”dåliga människor” därute som måste upplysas, eller annars måste tvingas bli goda och toleranta. Det är en i bästa fall okunnig, i sämsta fall självbelåten, hållning som känns igen på sin högljudda moraliska indignation. För negativa attityder kan inte förstås, eller motverkas, oberoende av det sociala sammanhanget. Naturligtvis bör var och en av oss säga ifrån när vi ser andra behandlas orättvist på jobbet eller i vardagen. Men som politik för tolerans räcker inte ett privatmoraliskt perspektiv.
Det motsatta spåret går i praktiken ut på att förneka värdet av tolerans. Att var och en har rätt att vara intolerant, inskränkt. Att individen inte ska behöva förhålla sig till att världen – inklusive andra människor – är något komplext. Det är bara en annan form av självbelåtenhet. Det är att förneka att vi lever i ett samhälle som vi är beroende av och som i sin tur ställer vissa krav på oss, krav som inte bara handlar om vad som är förbjudet i lag. Som samhällsmedborgare är vi skyldiga att visa grundläggande respekt mot andra och att inte genom vårt eget beteende skapa allt skarpare motsättningar. I den respekten ingår som ett kärnvärde att, närhelst vi förmår, se människan bakom kategorierna. Att försöka utgå från andra individers kompetens och personliga beteende, inte deras grupptillhörighet, är helt enkelt att bete sig civiliserat.
