Sverige har länge haft en särskilt varm relation till FN. Det finns en rad svenskar som har haft prestigefyllda FN-uppdrag, från Dag Hammarskjöld till Folke Bernadotte och Jan Eliasson. Vi har även tillhört de största bidragsgivarna till FN.
Därför svider det lite extra när Sverige får smäll på fingrarna av världsorganisationen. Men häromdagen så hände det. Förra veckan kallade FN:s råd för mänskliga rättigheter till ett extrainsatt möte för att diskutera koranbränningarna i Europa, eller i Sverige närmare bestämt. Ämnet för dagen var ”vanhelgandet av den heliga koranen” och ”religiöst hat”.
På onsdagen antog rådet för mänskliga rättigheter en resolution på samma tema. Den uppmanar FN:s medlemsländer att se över nationell lagstiftning och anta lagar och regler som adresserar, förebygger och åtalar dem som gör sig skyldiga till eller uppmanar till så kallat religiöst hat. Bör Sverige oroa sig? Har vårt land härmed blivit en skurkstat som struntar i mänskliga rättigheter? Knappast.
FN:s råd för mänskliga rättigheter är nämligen ett tillhåll för några av världens värsta skurkstater. Länder som är kända för att kränka snarare än upprätthålla mänskliga rättigheter. Några av de nuvarande medlemmarna är Kina, Qatar, Förenade Arabemiraten och Somalia. Samtliga röstade ja till resolutionen. Däremot röstade demokratier som Storbritannien, Frankrike och Tyskland nej.
Till rådets konstruktion, där alla geografiska regioner ska representeras, hör att repressiva regimer i varierande grad dominerar FN-organet. Rådets främsta existensberättigande är vanligtvis att fördöma Israel, det är till och med en stående punkt på dagordningen. Bara i år har det kommit fyra resolutioner riktade mot Israel från rådet för mänskliga rättigheter.
Men något blir varken sant eller rätt bara för att det står i en FN-resolution. Uttalanden från FN kan och bör ifrågasättas, precis som om det vore vilken organisation som helst. Den är faktiskt inte helig, även om den lätt kan framstå så i en svensk kontext.
Sverige har länge haft en rosenskimrande bild av FN, en bild som har mycket lite med verkligheten att göra. Den 24 oktober, FN-dagen, är till och med allmän flaggdag och firas på skolor runtom i Sverige. Det säger något om hur omhuldad den är.
Den svenska FN-vurmen har framför allt varit en socialdemokratisk paradgren. FN och folkrätten har varit hörnstenarna i socialdemokratisk utrikespolitik sen förra seklet. Engagemanget för FN speglar drömmen om svensken i utlandet som genom sitt nordiska förnuft och rättvisepatos lyckas rädda världen. Dessvärre brukar de där drömmarna sällan besannas.
Fråga bara den tidigare utrikesministern Margot Wallström (S), som med sitt föga smidiga sätt skapade flera diplomatiska kriser som statsråd och vars tid som EU-kommissionär var allt annat än lyckad. Eller Alliansensregeringens utrikesminister Carl Bildt (M), som av USA:s ambassad bedömdes vara en ”medium sized dog with a top dog attitude”, dessutom med ”limited political skill”.
Bildt fortsatte för övrigt den stolta socialdemokratiska FN-traditionen då Sverige kandiderade till att bli medlem i just det, rådet för mänskliga rättigheter för tio år sen. Själva kandidaturen gick dock åt skogen, och vi hamnade på sista plats. Tydligen var de övriga länderna inte lika övertygade av Sveriges självpåtagna roll som FN:s och världssamfundets frälsare. Det är för övrigt en roll som vi gärna kan lämna till någon annan.
Regeringen med utrikesminister Tobias Billström (M) i spetsen verkar göra en allmän översyn av svensk utrikespolitik just nu, där såväl biståndspolitik som säkerhetspolitik uppdateras för att anpassas till 2020-talet. Där bör även en uppdatering av Sveriges relation till FN ingå. Ett gott steg på vägen är att regeringen har minskat sitt stöd till FN och dess organ. Den får mer än gärna fortsätta att göra upp med den svenska synen på FN, och skära ned på Sveriges stöd till organisationen.
