Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: NTB

Karin Pihl: Politikerna kan inte gömma sig bakom FN-dokument

Barnkonventionen är nu svensk lag. Intentionen är det inget fel på. Men att binda upp praktisk politik mot FN-konventioner på det här sättet riskerar att försvaga demokratiska processer.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Nu äntligen kommer Sverige att bli ett paradis för barn. Åtminstone om man får tro jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (MP). I en debattartikel i DN skriver hon att det är ett ”historiskt steg framåt” att FN:s barnkonvention blev svensk lag från och med 1 januari. Sverige ratificerade konventionen redan för 30 år sedan, vilket i praktiken betyder att man ”lovar” att följa den. Men nu är den alltså svensk lag och kan åberopas i domstol.

Förslaget om att göra barnkonventionen till lag har fått kritik. Skrivningarna i konventionen handlar ofta om självklarheter, som att barn har rätt till skolgång, vård och att inte får utsättas för tortyr – alltså principer som redan existerar i svensk lag.

Andra skrivelser är luddigare. Hur ska man tolka rätten till fritid? Vad betyder att ”traditionella sedvänjor som är skadliga för barns hälsa ska avskaffas”?

Kammarrätten i Stockholm ansåg att formuleringarna är vaga och inte formulerade enligt svensk rättspraxis. Migrationsverket framhöll att barnkonventionen som lag kan ge upphov till konflikter med annan typ av lagstiftning, som intentionen att upprätthålla en reglerad invandring (SVT 14/10 2016). Men regeringen gick ändå vidare med förslaget.

Att barnkonventionen blir svår att tillämpa som lag är inte det enda problemet här. Internationella konventioner som flertalet av världens länder står bakom är bra och viktiga, eftersom de slår fast något slags allmängiltig etik som mänskligheten bör sträva efter. Men att bygga svensk lag på dokument från FN, snarare än att ha inställningen att de värderingar som uttrycks där bör finnas med i beräkningen när riksdagen stiftar lag, kan förhindra den demokratiska processen.

Säg exempelvis att det visar sig finnas stora problem med religiösa friskolor. En majoritet i riksdagen är överens om att en sådan profil inte längre ska vara tillåten. Men barnkonventionen slår fast att barn har rätt att utöva sin religion. Innebär barnkonventionen att det inte ”går” att hindra dessa skolor från att bedriva sin verksamhet?

Eller ta skrivelsen om att barn har rätt till ”fri kultur”. Innebär det att kommunerna måste erbjuda gratis kulturskola till alla barn? Vad händer om kommunen befinner sig i en ekonomisk kris och står mellan att höja redan höga skatter eller öka avgifterna till de kommunala verksamheterna?

För att inte bryta mot barnkonventionen finns det bara ett val, även om kommuninvånarna och dess folkvalda representanter skulle tycka annorlunda.

Att hänvisa till internationella konventioner kan bli ett sätt för politiker att kringgå svåra intressekonflikter. Ett tydligt exempel på det är statsminister Stefan Lövfens tidigare uttalanden om att Sverige inte kan begränsa migrationen. 2015 ställde Sydsvenskan en fråga till Löfven om det finns en gräns för hur många flyktingar Sverige kan ta emot. Statsministern svarade då helt enkelt: ”Nej, det finns ingen gräns. Vi ska ta emot enligt de konventioner vi är bundna av” (29/4 2015). Det betyder att det inte finns möjlighet att genom det demokratiska systemet påverka ett politiskt område, i detta fall migrationspolitiken.

Som alla vet ändrade Löfven uppfattning i den ovan nämnda frågan. Politik handlar oftast om att försöka hitta pragmatiska lösningar på problem och att hitta en väg mellan motstridiga intressen. Självklart finns det principer som aldrig får brytas, som alla människors rätt att inte utsättas för illegal våldsanvändning från myndigheterna. Men gratis blockflöjtslektioner ingår inte i där.

Barns väl och ve stärks inte av att politikerna använder FN-dokument som politiskt pynt.