Adam Cwejman: Ta inte ifrån oss vår gemensamma historia

Myndighetsföreträdare som oroas över att våra museer handlar om vita män och västerländsk historia gör alla svenskar, oavsett härkomst, en otjänst.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Statens centrum för arkitektur och design är ett svenskt centralmuseum. Det hör till en ett tiotal museer – däribland Livrustkammaren, Moderna museet, Nationalmuseum och Vasamuseet – som har ett särskilt nationellt ansvar för kulturarvet inom sina respektive ämnesområden. De är ytterst en garant för att svensk historia finns bevarad och tillgängliggjord för nuvarande och kommande generationer.

Det låter väl som ett tydligt och behjärtansvärt uppdrag? Inte om man frågar Karin Nilsson, verksamhetschef och biträdande överintendent på ovan nämnda centrum för arkitektur och design. Enligt henne speglar våra centralmuseer ”vad tidigare generationer ansåg viktigt att samla på och bevara”. Därför har vi, menar Nilsson ”stora museer som hanterar frågor av mycket klassisk vit manlig karaktär" (Riksantikvarieämbetet 13/2).

ANNONS

Alla dessa ”myntsamlingar, vapensamlingar, fartygssamlingar, tekniska föremål, järnvägsföremål och försvarsattiraljer” är något mossigt, vitt och föråldrat anser Nilsson. Urvalet utgör en ”konstellation” av ämnesområden grundat på ”hegemoniska principer av vad kulturarv är”.

Så är det förstås. Varje generation avgränsar och riktar uppmärksamheten mot något. Även vår tid har sina hegemoniska principer. Nilsson ger uttryck för några av dem i sin kritik av centralmuseerna när hon går till storms mot en ”klassisk vit manlig karaktär” och en ”västerländsk kulturkanon”.

Så länge Sverige var ett land där stora delar av den manliga befolkningen kallades in i europeiska krig var just sådant som fartyg, vapen och tekniska föremål något som präglade hela samhället på ett ofta smärtsamt vis. Man kan tycka att det är ett trist urval, men det gör inte dessa föremål mindre viktiga för att förstå Sveriges förflutna.

Många svenskar har varit involverade vid byggandet eller vid användandet av dessa maskiner. Det var svenskens lott. Därför var det också naturligen sådant som man ansåg betecknande för den svenska erfarenheten. Och därför finns föremålen på våra centralmuseer.

Sverige var ett fattigt bondesamhälle som genomgick förnyelse och omorganisering i början av 1600-talet, bland annat genom anläggandet av Göteborg, och som på några generationer blev en europeisk stormakt. Hela befolkningen involverades i det här projektet, på gott och ont. Utan att förstå denna historia förstår vi inte Sverige. Utan att förstå bondesamhällets vedermödor, starka tro och vardagliga slit förstår vi inte hur Sverige kunde bli det land som vi i dag bebor.

ANNONS

Detta land har förändrats under århundradena. Och det har förstås återspeglats i svenska museer under 1900-talet: Folkrörelser, demokrati, rösträtt, kvinnorörelse, modernisering och teknologisk utveckling märks på de museer som kartlägger och tillgängliggör mer sentida epoker. Att förstå olika epoker i svensk historia är inget nollsummespel.

Men Nilssons ärende, bortom det rätt banala kravet att museerna också bör behandla sådant som svensk film, fotografi och internetkultur (alla viktiga) är något helt annat. Hon skriver att våra museer, på grund av att de faktiskt skildrat Sveriges historia ”hanterar frågor av mycket klassisk vit manlig karaktär.”

Den här kritiken handlar om något annat än att uppdatera våra nationalmuseer. Det är ett uttryck för en direkt nedlåtande attityd till den samtida svensken. Bara för att många svenskar i dag har rötter utanför Västeuropa skulle på något sätt tillgängliggörandet av Sveriges historia enligt denna märkliga logik bli irrelevant.

Att Nilsson just pekar ut ”vita män” som basen i de ”hegemoniska principer” som styrt svenska museer säger mer om den billiga postkoloniala tradition som hennes eget skrå fostrats i på svenska universitet snarare än något väsentligt om Sverige och dess historia. Svenskar har inte identifierats av sin hudfärg, snarare av vilket stånd eller klass de hört till, om de kom från Norrbotten eller Skåne, hur de talade, hur de klädde sig eller vad de arbetade med.

ANNONS

Att de råkade vara vita gör inte deras historia mindre intressant eller viktig för att förstå för hur Sverige blev Sverige för nutidens svenskar. Svenska museer är ett tvärsnitt av en ”västerländsk kulturkanon” eftersom Sverige under sin mer än tusenåriga historia har tillhört det europeiska västerlandet. Vi är alltjämt en del av detta västerland och dess historia säger något betydelsefullt om vårt land, oavsett vad vi råkar tycka om den saken.

Nilssons kritik av våra centralmuseer tyder, säkert i direkt motsats till vad Nilsson själv tror, på en mycket essentialistisk inställning till människan: Vita är intresserade av vit historia, svarta av svart historia, barn av barns historia, nutida människor av nutida historia och så vidare. Det finns något outsägligt torftigt med ett sådant perspektiv. Som om vi inte har förmågan eller behovet av att leva oss in i den andres värld och villkor. Som om den nyanlände inte skulle ha ett behov av att ta del av hur det nya hemlandet har vuxit fram och dess människor formats.

Vad den biträdande överintendenten uttrycker är tyvärr ett återkommande fenomen inom Myndighetssverige. För några år sedan oroade sig den statliga förvaltningsmyndigheten Riksutställningar över att svenska museer inte speglar "det mångkulturella Sverige". Vad skulle detta innebära i praktiken? Ulrica Grubbström, då vd på Västerbottens museum förklarade i ett P1-inslag 2016 att ”Vi kanske måste släppa 1800-talsbondgården”.

ANNONS

Men varför skulle vi med rötter utanför Sverige vara ointresserade av det här landets historia och dess människor? Det är personer som har suttit på samma granithällar som vi gör i dag och tittat ut över samma solnedgångar. De har pinat sig igenom våra mörka och kalla vintrar. Vi har levt med olika sociala och ekonomiska förutsättningar. Vissa av oss har tillbringat kvällarna framför Netflix, i andra tider fick man nöja sig med muntliga berättelser runt härden. Men vi har, genom att bebo samma geografiska avkrok i Europa förbundits över generationerna. Vi utgör tillsammans Sverige.

En av migrationens främsta egenskaper är en känsla av främlingskap. Man lämnar något, ofta ofrivilligt, berövas i regel ett sammanhang och delar av en historia. Så kommer man till ett nytt land – i detta fall Sverige – då vill man erbjudas det landets historia. Man vill från sådana som Nilsson höra: ”Nu är det här din historia också. Detta lands kulturella arv med sina sorger, kungalängder och befästningar är även dina”.

Att generöst erbjuda Sveriges historia är den största tjänst man kan göra som myndighetsrepresentant på ett centralmuseum. Men vad Karin Nilsson erbjuder är historisk fattigdom och att beröva nuvarande och kommande generationer av svenskar tillgång till det som vi i Sverige – oavsett härkomst, sexuell läggning, politisk åskådning och intressen – gemensamt äger.

ANNONS

Anmäl dig till Adams nyhetsbrev

Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.

För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS