Bidragsdopning, förmodade felbedömningar av både kostnader och lönsamhet samt orimliga förväntningar på efterfrågan, infrastruktur och tillgång till el. Elefanthjorden i rummet när det gäller industriboomen i norr rör hela landet.
Norra Sverige är på många vis den gröna omställningens epicentrum. SSAB och H2 Green Steel ska tillverka fossilfritt stål. Northvolt bygger batterifabrik. Fertiberia och LKAB sneglar på gödseltillverkning. Det förefaller inte finnas något som är svårt när det kommer till norra Sveriges möjligheter att betjäna och tjäna på samhällets omställning.
Norrland är absolut en potent region men projekten måste ifrågasättas långt mycket mer än vad som hittills gjorts. För det finns en lång rad frågetecken. Det största är elen. Enbart SSAB beräknas förbruka 70 TWh per år. Med de andra projekten lär behovet vara över 100 TWh. I dag är Sveriges hela årskonsumtion 140 TWh. Det är tydligt att det behövs stora investeringar i både elnät och elproduktion. Men vem ska betala?
Det alternativ som har diskuterats mest är vindkraft. Så länge det saknas möjligheter att lagra el eller lagstiftning som medger att människor bara jobbar när det blåser är resonemangen om att hålla industrin med el från vindkraft ungefär som att diskutera om enhörningar gnäggar.
Kan industrin ens betala för elen? I en debattartikel införd i DN framförs tveksamheter av Mats Johansson, före detta revisionsdirektör, Per-Olov Johansson, professor emeritus i nationalekonomi, och Bengt Kriström, professor i naturresursekonomi (5/7). Enligt deras beräkning tål H2 Green Steel inte ett elpris över 17 öre per KWh samtidigt som Svenska kraftnät spår ett snittpris om 71 öre i prisområde 1.
Att den gröna omställningens produkter ofta är dyrare bemöts inte sällan med resonemang om att det högre priset inte gör något eftersom när andra inser hur fantastiskt det gröna stålet från norr är kommer de också vilja ställa om. Då minskar prisgapet och det fossilfria stålet blir konkurrenskraftigt.
Dessa tankar är inte nya. De utgör en stor del av ”den svenska modellen” som har lett svenskt lantbruk i fördärvet. När lantbruket redan har visat att det inte är fruktbart att självmant ta på sig merkostnader för något kunderna inte efterfrågar vore det synd att göra om samma groda med stålet.
För vissa gör det emellertid kanske inte så mycket om det går åt skogen. En del av de som gått in med pengar har getts stora möjligheter att berika sig på eller med hjälp av skattepengar. Man får känslan att för vissa investerare är inte stålet produkten. Det som egentligen säljs är en berättelse som får staten att öppna plånboken eller bära risken.
Entreprenörskap ska förvisso alltid uppmuntras men då får man vara med på både upp- och nedsida. Det går inte att bara hösta in och lägga risken på skattebetalarna. Den gröna omställningen måste präglas av transparens, respekt för både Norrland och andras pengar samt en realistisk syn på verklighetens begränsningar. Norrland är inte vilda västern.
LÄS MER: Tillväxt och klimat går att kombinera – om politikerna vill
