Våldsamma scener utspelade sig mellan regimtrogna och regimkritiska eritreaner under den eritreanska kulturfestivalen på Järvafältet utanför Stockholm på torsdagen. Våldsverkarna gick till attack och kastade stenar, tände eld på bilar och slogs med påkar. Ett 50-tal personer skadades, däribland flera poliser. Upp emot 200 personer frihetsberövades i samband med polisinsatsen.
Ur ett historiskt perspektiv är det här en ny sorts konflikt. Sverige har varit ett etniskt och religiöst homogent land, med ett fåtal minoritetsgrupper, i århundraden. Fram till 1930-talet var Sverige ett utvandrarland. Sverige har bara varit ett invandrarland med en etniskt blandad befolkning under ett fåtal decennier. Det gör att det inte finns någon erfarenhet av att förhålla sig till stridigheter som utspelar sig inom eller mellan invandrargrupper.
De konflikter som har dominerat det svenska samhället i modern tid har handlat om sådant som arbete och kapital, centrum och periferi och stad och land. Den typen av slitningar har vi sedan länge hittat sätt att hantera. För att lösa problem på arbetsmarknaden har vi exempelvis upprättat ett partssystem, där facket kan förhandla med arbetsgivare för att hitta lösningar som alla kan bli åtminstone hyfsat nöjda med.
Våra konflikthanteringsmekanismer är inte nödvändigtvis perfekta, men de fungerar tillräckligt bra för att samhället ska snurra. Saltsjöbadsandan lever fortfarande, 85 år efter att Saltsjöbadsavtalet slöts mellan fackförbund och arbetsgivare. Vi har lyckats skapa institutionaliserade lösningar på återkommande problem, trots att grupperna ofta har motstridiga intressen. Metoden är dialog, och målet är – enligt svensk modell – givetvis konsensus för Sveriges bästa.
I ett land där formen för ett möte kan vara precis lika viktigt som mötet i sig, och där det finns en nationell stolthet i att ha ett system för precis allt, finns det plötsligt ingen beprövad lösning. För hur löser man egentligen en konflikt mellan regimtrogna respektive regimkritiska exil-eritreaner? Partssamtal? Dialogforum? Arbetsgrupper?
Det här är inte den första gången som det uppstår osämja inom och mellan etniska grupper i Sverige. En konsekvens av den stora flyktinginvandringen är att såväl globala som lokala konflikter numera utspelar sig här. Det gäller exempelvis konflikten mellan Israel/Palestina och det pågående inbördeskriget i Syrien. Den som söker en fristad undan krig och elände i Sverige borde lämna gamla konflikter i hemlandet. Ändå tar människor med sig dem hit.
”Det är inte rimligt att Sverige dras in i andra länders inhemska konflikter på det här sättet. Om man flyr till Sverige undan våld, eller är på tillfälligt besök, ska man inte ställa till våld här”, sa justitieminister Gunnar Strömmer (M) efter upploppet (SVT 4/8).
Justitieministern har rätt. Sverige ska inte behöva dras in i andra länders konflikter. Men sett till hur många olika etniska och religiösa grupper som finns i Sverige numera så kommer det inte att vara sista gången det sker. Dessvärre har vi än så länge inga sätt att hantera dem.
