Enligt Cambridges ordlista beskriver det engelska idiomet “reality check” en omvälvande händelse som får en person att förhålla sig till fakta i stället för till sina egna åsikter, idéer och övertygelser.
Motståndet mot denna typ av upplevelser är ofta starkt, eftersom det kräver att djupt liggande föreställningar omprövas. Alternativet är dock värre, eftersom det innebär risk för en frontalkollision med verklighetens förutsättningar. På ett individuellt plan kan detta bli både dyrt och plågsamt – och på ett samhällsplan direkt katastrofalt.
Ändå fortsätter svensk politik att präglas av en ovilja att förhålla sig till verkligheten, där idealistiska förhoppningar inte överges förrän problemen vuxit sig så stora att de inte längre kan ignoreras.
Ett exempel på detta är Socialdemokraternas inställning till Nato, där centrala företrädare in i det sista sade sig vara emot medlemskap – tills man över en natt plötsligt sade sig vara för. Ett annat exempel är kärnkraften, som efter decennier av motstånd plötsligt omfamnas. Ett tredje exempel är migrationspolitiken som på ett ögonblick vändes från den humanitära stormaktens “Sverige Tillsammans” till beväpnade gränsvakter på Öresundstågen.
Dessa ständiga omläggningar i elfte timmen innebär inte bara att politiker accepterar ett högt pris för att försvara sin egen ideologiska fåfänga – det skapar även ett demokratiskt underskott där medborgarna berövas möjligheten att transparent följa resonemangen och bilda sig välgrundade åsikter i olika frågor.
Oviljan att diskutera de komplexa kulturkrockar som uppstår i samband med en expansiv migration från auktoritära teokratier gör till exempel både frågan om koranbränningar och olika grupperingars allt frekventare sammandrabbningar obegripliga för väljarna.
När justitieminister Gunnar Strömmer (M) slår fast att det inte är rimligt att Sverige dras in i andra länders konflikter har han naturligtvis rätt – men att detta ändå sker är samtidigt ett direkt resultat av den migrations- och integrationspolitik som under decennier bedrivits av politiker från höger till vänster.
På samma sätt blir både energi- och klimatfrågan obegriplig när man kräver elektrifiering, och samtidigt stänger ner kärnreaktorer – för att sedan helvända och ställa sig bakom kärnkraften när omfattande effektbrist plötsligt visar sig vara nära förestående.
Sverige är i skriande behov av ett mer transparent och långsiktigt ledarskap, där partierna öppet debatterar både konsekvenser och prioriteringar även i ideologiskt känsliga frågor. Detta krävs för att beslut ska kunna förankras demokratiskt, i stället för att baseras på idealistiska förhoppningar om allt från “kompetensregn” till föreställningen att man i Norrland ska kunna tillverka grönt stål med propellerdrift.
En föreställning som LKAB:s vd Jan Moström för övrigt försvarade med orden: “Det måste gå.” En reality check vore önskvärd innan besluten fattas denna gång.
LÄS MER: Politiker, lär av Finland och avgå när ni klantat till det
