Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Mikko Stig
Bild: Mikko Stig

Karin Pihl: Politiker, lär av Finland och avgå när ni klantat till det

Att avgå när förtroendet inte längre finns är ett tecken på att man respekterar demokratin. Samma heder kan inte sägas prägla den svenska regeringen, eller oppositionen heller för den delen.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är regeringskris i Finland. Statsminister Annti Rinne från det socialdemokratiska regeringspartiet SDP har bara styrt landet i ett halvår innan han på tisdagen meddelade att han lämnat in avgångsansökan hos president Sauli Niinistö.

Bakgrunden är en strukturomvandling på Posten, som i Finland är ett av staten helägt bolag. Facket var kritiskt till att postanställda flyttats över till ett dotterbolag med ett nytt kollektivavtal. Parterna kom inte överens, och den 11 november utbröt strejk. Medlingsförsök misslyckades och sympatistrejker från andra fackförbund inleddes. I förra veckan lyckades parterna äntligen komma överens.

Men krisen i regeringen blåste inte över bara för att parterna kom fram till en lösning. Oppositionen, med moderata Samlingspartiet i spetsen, har ställt regeringen mot väggen i riskdagen och varit starkt kritisk till hur staten sköter sitt ägande. Rinne hävdar nämligen att Posten inte lyssnat på de krav som regeringen ställt. Posten påstår dock att det inte stämmer. Statsministern och ägarstyrningsministern Sirpa Paatero misstänks därför för att ha talat osanning inför riksdagen (HBL 3/12).

Till följd av detta meddelade SDP:s samarbetspartner Centerpartiet att förtroendet för statsminister Annti Rinne är förbrukat. Regeringskrisen är ett faktum.

Känns det här igen?

Historien påminner om en kris som en annan socialdemokratiskt ledd regering genomgår just nu: den svenska regeringens reformering av Arbetsförmedlingen – eller, för den delen, it-skandalen på Transportstyrelsen.

Även här har krisen föranletts av en debatt om statens förmåga att driva verksamheten och privata aktörers roll. Även här är oppositionen starkt kritisk. Till och med ett av regeringens samarbetspartier i riksdagen, Liberalerna, tycker att reformen måste ses över. Skillnaden är att Centern i Sverige inte säger ett knyst – det är ju deras förslag från början.

Antti Rinne kan till och med sägas vara lik Stefan Löfven som politiker. ”Han är inte en särskilt populär partiledare och han har lite svårt att kommunicera”, säger statsvetaren Åsa von Schultz till Yle (3/12). Om Rinne, alltså.

Men där slutar likheterna. Det brukar hävdas att den politiska kulturen i Finland präglas av stabilitet och samarbetsvilja. Regeringarna består inte sällan av fyra-fem partier av olika färg. Den svenska politiska kulturen har däremot – åtminstone de senaste decennierna – präglats av en tydlig blockpolitik och gnat om vem som kan eller får samarbeta med vem.

Ändå är det i Finland som regeringen avgår efter en förtroendekris. Är det ett tecken på att Finland håller på att bli ett politiskt skakigt land, medan Sverige i stället är ett under av stabilitet?

Snarare tvärtom. Den finländska talmannen har sagt att det tar max en månad att få till en ny regering. Kanske är det klart efter en vecka. Att statsministern avgår när han inser att han inte har riksdagens förtroende är ett tecken på en sund politisk kultur. Landet går inte under för att regeringen tar ansvar för sitt misslyckande. Om något inger det respekt.

Ingen tror att det är demokratiskt nödvändigt att ett parti får sitta kvar vid makten trots att den klantat till sig. Den svenska regeringen såväl som oppositionen har en del att lära av Finland.