Det finns en bild av Sverige som en humanitär stormakt. När andra länder duckar, tar Sverige ett kliv framåt. Det gäller inte minst biståndspolitiken där svenska politiker sedan lång tid tillbaka gjort en stor sak av att Sverige anses vara en av världens främsta biståndsgivare.
”Sverige har ett effektivt bistånd i världsklass samtidigt som regeringen står fast vid enprocentsmålet”, slog utrikesminister Ann Linde (S) fast i 2021 års utrikesdeklaration.
Men trots detta bistånd i världsklass har det svenska biståndsarbetet återkommande gånger fått kritik för allvarliga och systematiska brister. 2016 kunde SVT:s Uppdrag granskning avslöja att ett korrupt bondekooperativ i Zambia förskingrat ekonomiskt stöd på upp till 30 miljoner kronor från biståndsmyndigheten Sida.
Samma år kritiserade Expertgruppen för biståndsanalys (EBA), en statlig kommitté som utvärderar och granskar biståndsarbetet, Sveriges långvariga bistånd till Tanzania. Under de 50 år Sverige varit verksamt i landet bidrog svenska biståndspengar bara marginellt till fattigdomsreduceringen i landet. Och i år kunde EBA visa på svaga resultat för det svenska biståndet till Afghanistan, ett arbete vars biståndssatsningar under de senaste tjugo åren uppgått till 14 miljarder kronor.
Fallen ovan är givetvis bara några enstaka exempel på hur fel svenskt bistånd landat. Men det finns också tydliga tecken på allvarliga och systematiska brister inom det svenska biståndsarbetet.
Riksrevisionen presenterade i veckan en granskning av hur regeringen hanterar sitt bistånd till så kallade multilaterala organisationer. Varje år delar regeringen ut kärnstöd på drygt 16 miljarder kronor till internationella organ såsom FN:s utvecklingsprogram, FN:s befolkningsfond och Världsbanken. Pengarna går direkt in i organisationernas budgetar.
Enligt Riksrevisionen saknas konkreta mål för kärnstödet och en tydlig uppföljning av de ekonomiska bidragen. Därutöver anser Riksrevisionen att underlagen för regeringens beslut oftast är undermåliga med avsaknad av riskanalyser. Utrikesdepartementet, som ansvarar för underlagen, ger inte tydlig information om varför en viss organisation ska få kärnstöd eller en viss summa.
”Det finns brister i flera moment av hanteringen – både när det gäller att ta fram underlag till beslut och uppföljning – som kan påverka stödets utformning”, skriver Riksrevisionen i sin rapport.
Regeringens kärnstöd på 16 miljarder kronor är ingen struntsumma. Det utgör i själva fallet en överväldigande del av det ekonomiska stöd på omkring 27 miljarder kronor som Sverige årligen delar ut till internationella organisationer via biståndsbudgeten. Resterande 11 miljarder delar Sida sedan ut genom öronmärkt stöd. Och till skillnad från regeringens och UD:s hantering av kärnstödet undgår Sida svidande kritik i Riksrevisionens granskning.
LÄS MER: Miljardrullningen inom biståndet nästan resultatlös
LÄS MER: Svenskt bistånd ska inte gå till antidemokrater
Riksrevisionens kritik väcker flera frågor: Vilka mål ligger egentligen bakom regeringens direkta budgetstöd till exempelvis FN:s befolkningsfond? Hur har detta sedan följts upp? Har vårt ekonomiska stöd bidragit positivt till organisationens resultat eller inte?
De här frågorna blir särskilt viktiga mot bakgrund av att flera FN-organ genom åren anklagats för korruption, maktmissbruk eller andra missförhållanden. Bara häromåret anklagades exempelvis FN:s utvecklingsprogram för korruption och ekonomiska oegentligheter. Miljontals dollar för klimatåtgärder i Ryssland ska ha förskingrats.
Om Sverige nu har ett effektivt bistånd i världsklass måste regeringen snarast besvara ovanstående frågor.
