Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Demonstrationer i Minsk mot den belarusiska presidenten Alexander Lukasjenko och hans regim. Svenskt bistånd ska gå till demokratifrämjande insatser, inte till att skönmåla diktaturer.
Demonstrationer i Minsk mot den belarusiska presidenten Alexander Lukasjenko och hans regim. Svenskt bistånd ska gå till demokratifrämjande insatser, inte till att skönmåla diktaturer.

Bawar Ismail: Svenskt bistånd ska inte gå till antidemokrater

När svenskt bistånd visar sig understödja auktoritära regimer eller rasistiska företrädare bör allt ekonomiskt stöd dras tillbaka.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I september förra året meddelade dåvarande biståndsminister Peter Eriksson (MP) att Sverige skulle frysa biståndet till ett särskilt projekt i diktaturen Belarus. Biståndsorganisationen Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter hade nämligen avslöjat att ett samarbete med belarusiska universitet, finansierat av biståndsmyndigheten Sida, resulterat i en lärobok för juriststudenter som skönmålade den belarusiska regimens brott mot mänskliga rättigheter.

Ungefär samtidigt avslöjades ytterligare en skandal inom biståndsbranschen. Företrädare för den internationella biståndsorganisationen Islamic Relief Worldwide, med bas i Storbritannien, hade gett uttryck för rasistiska och våldsbejakande uttalanden i sociala medier. Organisationen, som även har en svensk avdelning, får bland annat ekonomiskt stöd från Sveriges biståndsmyndighet för dess humanitära verksamhet i katastrofområden. Men trots skandalen meddelade Sida att samarbetet skulle fortsätta.

Detta är bara två exempel av flera på hur svenskt bistånd hamnat i händerna på aktörer som motverkar Sveriges demokratifrämjande agenda i det internationella utvecklingsarbetet. Det betyder givetvis inte att det svenska biståndsarbetet är präglat av motsägelsefulla och moraliskt förkastliga samarbeten med antidemokratiska aktörer. Tvärtom, svenskt bistånd gör skillnad i världen.

Expertgruppen för biståndsanalys har påvisat en positiv effekt av svenskt demokratibistånd i sina utvärderingar, även om det visat sig vara en ytterst svag sådan. Det är framför allt i samarbete med gräsrotsorganisationer och civilsamhället som de demokratifrämjande insatserna gör störst skillnad.

Vad den lögnfyllda läroboken i Belarus och samarbetet med Islamic Relief avslöjar är snarare att Sverige ännu har mycket att göra för att säkerställa att svenska skattepengar inte hamnar i fel händer.

När Per Olsson Fridh (MP) presenterades som Sveriges nya biståndsminister tidigare i februari uppmanade en rad biståndsorganisationer statsrådet att undvika ”svartvita slutsatser” som att ”dra in allt stöd!”. Vidare menade biståndsorganisationerna att det förekommer ”aktörer som jobbar hårt på att sprida en nidbild av biståndet som korrumperat och resultatlöst” (Aftonbladet 8/2).

Det är faktiskt en tråkig attityd från dessa tunga biståndsaktörer, däribland Olof Palmes Internationella Center och Afrikagrupperna. Det svenska biståndet bekostas av skattebetalarna och det arbete som utförs internationellt via svenska biståndspengar symboliserar i allra högsta grad vad Sverige står för politiskt och värderingsmässigt.

Att därför anklaga biståndskritiker för att sprida nidbilder eller hysa förenklade föreställningar om världen är att göra den svenska biståndsdebatten en otjänst. Hur ska framtida projekt granskas och eventuella skandaler avslöjas om kritiska röster redan på förhand av ledande biståndsorganisationer sägs sprida förvrängda bilder av det svenska biståndsarbetet? Om något bidrar dessa organisationer bara till att strypa en nödvändig diskussion om Sveriges internationella utvecklingsarbete och hur det kan förbättras.

Och varför denna motvilja från biståndsbranschen till att dra in allt stöd när biståndspengar visat sig understödja auktoritära regimer? Det borde ju vara en självklarhet.