”Förtroende är svårt att skapa men lätt att rasera.” Påståendet känns igen. Det brukar återkomma när beslutsfattare går bort sig. Det presenteras som en sanning men är egentligen bara delvis korrekt.
Det tar tid att bygga förtroende, visst. Och enskilda individer kan snabbt hamna i vanrykte, absolut. Men att det går lätt att rasera förtroende stämmer inte när det gäller verksamheter som en gång lyckats etablera ett förtroende bland medborgarna. Tvärtom. När medborgarna bestämt sig för att lita på en offentlig verksamhet sitter det bergfast i det kollektiva medvetandet.
Så här till exempel. Svenskarna har en grundmurad tilltro till offentliga institutioner och myndigheter. Landet fungerar. ”Det här är Sverige, vi klarar det” hette det under både flyktingkrisen och pandemiåren. När något går snett – till exempel när en generaldirektör åker på semester till Kanarieöarna under pandemin – kan den enskilda myndigheten tappa förtroende för en tid. Men bara ett fåtal människor låter kritiken spilla över på det samlade myndighetsförtroendet även i situationer när det kunde vara påkallat. Efter de senaste årens samhällskriser kan vi konstatera att det är större risk att svenskarna tappar förtroende för sin livspartner än för det offentliga Sverige.
LÄS MER: Välfärden har blivit en bankomat för brottslingar
Ett grundmurat myndighetsförtroende är bra för ett land. Det skapar en positiv spiral i samspelet mellan stat och medborgare: När medborgarna utgår från att staten fungerar följer man instruktioner och när många människor följer instruktioner fungerar landet bättre. Det finns också övertygande forskningsbelägg på att myndighetsförtroendet bygger det horisontella förtroendet människor emellan, det vill säga känslan att man kan lita på okända människor.
Men det finns också baksidor med det automatiska myndighetsförtroendet. Ta tillfällen där staten ger fel rekommendationer, som när Folkhälsomyndigheten avvek från resten av världen genom att inte rekommendera munskydd i offentliga miljöer. Det ledde till att människor som litar på staten var mindre benägna än låglitarna att använda munskydd och därigenom bidra till minskad smittspridning.
LÄS MER: Studie: Två meters avstånd sämre åtgärd än munskydd mot covid-19
Ett annat och än allvarligare exempel gäller risken för korruption. Sverige brukar beskrivas som ett av världens minst korrupta länder. Vetskapen är en källa till trygghet och stolthet. Men en korruptionsfri offentlighet är inget naturgivet tillstånd; bara för att korruptionen är liten i dag betyder inte att den är liten i morgon.
Eftersom korruption (”missbruk av makt för personlig vinning”) är en ljusskygg verksamhet är förekomsten också i viss mån en subjektiv bedömningsfråga. Om betraktaren utgår från att missbruket bara kan se ut på ett visst sätt är man mindre på sin vakt mot nya dåliga företeelser. ”Vi vet att Sverige är ett välfungerande land, alltså är tecken på motsatsen tillfälliga avvikelser.”
Det borde oroa alla som bryr sig om landet att myndigheter har börjat larma om organiserad välfärdsbrottslighet i miljardklassen. Korruptionsforskare jag talar med håller med om att det inte bara är slöseri med skattemedel utan faktiskt även ett ”missbruk av makt för personlig vinning”.
Jag hävdar inte att det är dags omvärdera bilden av Sverige som ett välfungerande land med liten korruption. Vi måste dock på allvar ställa frågan om tilltron till den svenska statsförvaltningen riskerar att undermineras.
LÄS MER: Svenska systemet upplagt för skatteflykt och bidragsfusk
