”Den svenska modellen ska utvecklas, inte avvecklas”. Det var Socialdemokraternas slogan inför riksdagsvalet 2018. Idén var ungefär att den svenska välfärdsmodellen och arbetsrätten är hotad, och att Socialdemokraterna är garanten för dess fortlevnad. Hotet bestod enligt S av de borgerliga partiernas ekonomiska politik, och Sverigedemokraterna, som anklagades för att vilja rasera folkhemmet i smyg.
Partiets slagord klingar falskt. Det är inte Moderaterna som hotar den svenska välfärdsmodellen, utan välfärdsbrotten och de låga kraven för att kvalificera sig till systemen.
På Dagens Nyheters debattsida (7/1) antyder de tidigare försäkringskassedirektörerna Stig Orustfjord, Gunnar Johansson och Erik Kärnekull att det svenska socialförsäkringssystemet sjunger på sista versen. Grunden till detta är en bristande konsekvensanalys från politikernas sida.
De senaste trettio åren har Sverige genomgått stora förändringar som har påverkat de gemensamma trygghetssystemen. Det första är EU-inträdet och unionens utvidgning, som gjorde det möjligt för andra EU-medborgare att bosätta sig i Sverige och därmed få rätt till välfärd. För snart 20 år sedan varnade utredaren Berit Rollén att deltidsarbete på tio timmar i veckan skulle ge tillgång till förmåner, och att detta skulle öppna upp för fusk. Även dåvarande statsminister Göran Persson (S) delade oron och varnade för "social turism", men de övriga partierna i riksdagen avfärdade kritiken.
Socialförsäkringssystemets ”slutliga knäck” kom 2015, skriver de tidigare försäkringskassedirektörerna. De öppna gränserna inom Europa gör det möjligt för personer utan id-handlingar att resa in i landet. Det leder till att den svenska staten inte har någon kontroll över vilka som bor i Sverige – vilket öppnar upp för kriminalitet och systemfusk.
En rapport från i fjol författad av tolv myndigheter hävdar att kriminalitet riktad mot välfärdssystemen är ett av de allvarligaste brotten just nu. Assistansersättningen är särskilt utsatt, där funktionsnedsatta i utlandet hämtas till Sverige och på så sätt gör det möjligt för anhöriga att arbetskraftsinvandra som personliga assistenter, trots att ingen eller mycket lite assistans utförs.
En annan typ av brottslighet handlar om att kriminella skapar hittepåjobb för att lura Arbetsförmedlingen på ersättning. Skenanställningarna används för att få tillgång till välfärdsförmåner. Det förekommer att personer återvänder till hemländerna men fortsatt får utbetalningar från trygghetssystemen.
Även Pensionsmyndigheten utsätts för fusk i form av släktingar som inte meddelar dödsfall utan i stället låter utbetalningarna fortsätta. Myndigheten har sett att det inom vissa grupper sprids tips på hur man kan kringgå reglerna.
Eftersom den svenska staten inte har någon kontroll över hur många som bor i Sverige kan kriminella fuska på flera fronter. I höstas avslöjade Dagens Nyheter att nästan hälften av de 870 000 personer som beviljats ett så kallat samordningsnummer inte har styrkt sin identitet. Ett stort problem är att en person kan ha flera olika identiteter samtidigt – vilket ger möjlighet till dubbel eller tredubbel utbetalning från välfärdssystemen.
Samtliga myndigheter som står bakom rapporten om organiserad brottslighet bedömer att fusket mot välfärdsstaten kommer att öka. Hur stora summor som felaktigt betalas ut vet ingen exakt. Regeringens egen utredare uppskattar att det kostar skattebetalarna mellan 10 och 20 miljarder kronor om året.
Nyheten om att Iraks före detta försvarsminister är svensk medborgare och misstänks för grovt bidragsbrott mot Försäkringskassan slog ner som en bomb. Men det som egentligen är chockartat är att politikerna under alla dessa år har förhållit sig passiva. De åtgärder som regeringen hittills har presenterat handlar mest om att tjänstemännen ska sitta ner och ta en kopp kaffe och fundera lite tillsammans.
Det som behövs är en rejäl omläggning av välfärdssystemet. Det går inte att ha en generös välfärdsstat och samtidigt ha okontrollerad invandring, och dessutom öppna dörren på vid gavel för privata företag i välfärdssektorn. Det säger sig självt att kriminella dras till ett sådant system som getingar till en syltburk.
Skattebetalarna som finansierar trygghetssystemen får allt mindre tillbaka. Samtidigt flödar pengar till kriminella, inte sällan över landets gränser. Vem tror att det kommer att hålla i längden?
