Varför röstar människor på Sverigedemokraterna? Få frågor har fått lika mycket uppmärksamhet i svensk samhällsdebatt de senaste tio åren. Partiets inträde i riksdagen 2010 orsakade en chockvåg bland de etablerade partierna och i medierna. Fram till dess hade den politiska konflikten handlat om jobbskatteavdrag och rut-tjänster. Nu kom en annan dimension in i politiken.
Till en början reagerade det offentliga Sverige – medier, politiker och akademiker – med fördömanden. Efter några år kom förklaringen att SD-väljarna inte var rasister utan om "losers" på landsbygden som förlorat på globaliseringen och kanske blivit arbetslösa när industrin på orten lade ned.
Även om främlingsfientliga attityder och materiella faktorer som arbetslöshet säkert spelar roll finns en annan orsak som inte har fått utrymme i den svenska debatten: den saknad som uppstår i snabba förändringars spår.
I den nyutkomna boken ”Saknad – På spaning efter landet inom oss” (Mondial) av statsvetarna Katarina Barrling och Cecilia Garme lyfts just denna känsla som en central förklaring till SD:s ökade stöd och en mer negativ attityd till invandring. Barrling och Garme menar att frågan om hur man förhåller sig till mångkultur och invandring egentligen handlar mer om perspektiv än om värderingar.
Den som bor på en ort som Smedjebacken, Borlänge, Nybro eller Ronneby – mindre orter som förändrats snabbt på kort tid – kommer att ha ett annat perspektiv än den som bor på socialt och kulturellt homogena platser i Stockholm. Det är inte bara storstädernas miljonprogramsområden som tagit emot invandrare. Även mindre orter har tagit emot ett stort antal migranter på kort tid.
Från att ha varit en kulturellt homogen småstad har många orter förändrats. Människor pratar främmande språk på bussen, har religiös klädsel, det skyltas på språk man inte förstår utanför damfrisersalongerna.
Många mindre städer har på senare tid, likt storstäderna, fått problem med våldskriminalitet. Numera sker skottlossningar inte bara i Stockholms och Göteborgs förorter utan också i städer som Ronneby, Alvesta och Åmål. Även om man själv inte drabbas personligen saknar man tiden då nyheter om våldsbrott inte präglade informationsflödet. Människor är sociala, man bryr sig inte bara om sig själv.
LÄS MER: Kulturkriget är här för att stanna – hur ska det hanteras?
Egentligen är det inte svårt att förstå. Om något i tillvaron förändras på kort tid kan det leda till en känsla av saknad. Förändringar leder till en känslomässig reaktion, oavsett om det är förlusten av Finland eller 1950-talets framväxande ”betongsamhälle” det handlar om.
Skiftet från ett kulturellt homogent till ett mångkulturellt samhälle är en sådan förändring. För många är det något positivt. Vissa kanske har blandade känslor.
Andra saknar helt enkelt det gamla Sverige. Det betyder inte att man nödvändigtvis är en reaktionär bakåtsträvare, eller att man ogillar de människor som kommit till landet. Att anse att historien spelar roll för den man är och att trivas i det som finns är mänskligt, att kräva att alla hela tiden ska omfamna snabb förändring är omänskligt, menar författarna.
När denna saknad över det som förändrats inte hörsammas kan det, argumenterar Barrling och Garme i boken, leda till en känsla av ressentiment – bitterhet och ilska – gentemot det politiska etablissemanget. Den känslan, snarare än värderingar och negativa åsikter om andra kulturer i sig, är enligt författarna grunden till de invandringskritiska åsiktsströmningarna.
Det är en känsla som det inte har varit tillåtet att ge uttryck för. För snart ett årtionde sedan myntade göteborgsstatsvetaren Henrik Oscarsson Ekengren begreppet ”åsiktskorridoren”, en metafor för vilka åsikter man kan yttra i offentligheten och bli tagen på allvar. Barrling och Garme menar att det på samma sätt finns en ”känslokorridor”: En begränsning i vilka känslor man får ge uttryck för utan att bli socialt bestraffad eller anklagad för att ha ett ondskefullt uppsåt.
Varför är det så svårt att diskutera de här känslorna i Sverige?
LÄS MER: Sverige är mer än moderna värderingar
Det finns flera förklaringar till det. En uppenbar sådan, som Barrling och Garme inte riktigt berör på djupet, är rädslan för att det skulle innebära att en stor del av befolkningen i Sverige känner sig exkluderad. Det är en viktig aspekt. Men oavsett om vi talar om människors saknad eller inte är det ett faktum att landet förändrats, och människors känslor, positiva som negativa, finns i verkligheten ändå. Det borde gå att diskutera även komplexa frågor, som rör känslor, på ett respektfullt sätt i offentligheten.
En central förklaring till oviljan mot att diskutera känslor som saknad över det gamla Sverige hittar Barrling och Garme just i den svenska kulturen. Nämligen draget att förneka att vi har en kultur i form av normer, sedvänjor och traditioner. Och att dessa präglas mer av historien än av vad som för tillfället räknas som mest modernt och rationellt.
Eller om inte förneka, så åtminstone att tona ned. Sverige är ju ett praktiskt ingenjörsland präglat av projektanda. Under folkhemmets uppbyggnad på 1900-talet var det inte bara kärnkraft som skulle byggas med ingenjörskonst. Även de sociala bitarna i socialförsäkringssystemen var noga och rationellt uttänkta. Till och med husmoderns uppgifter i hemmet planerades optimalt utifrån expertmyndigheternas uträkningar. Hur hög diskbänken skulle vara och så vidare.
När Sverige förändrats i takt med att landet blivit mindre kulturellt homogent är det detta synsätt som präglat politiken. Integration sker med SFI och arbetsmarknadsinsatser som kan ge mätbara resultat. Att socialisering och möjlighet att tas upp i gemenskapen kräver en mänsklig kontakt i vardagen, där den nyanlände på ett naturligt sätt får ta del av majoritetsbefolkningens kultur, har inte funnits med i analysen. Eftersom svensk kultur ju inte riktigt finns, eller spelar roll för hur det svenska samhället fungerar.
Oviljan att diskutera förändringar och människors känslor inför dessa kan också grundas i en rädsla för att dåtiden på något sätt ska rasera moderna politiska framgångar. I Sverige blickar man framåt, annars finns risken att det som var dåligt "förr" kommer tillbaka och stör det moderna samhällsbygget, skriver Barrling och Garme. Som om historien hade en egen, okontrollerbar kraft.
Bättre då att ständigt blicka framåt.
Här finns också ett drag av överlägsen nationalism: att det svenska samhällssystemet är så rationellt fulländat att människor som kommer utifrån naturligt kommer att ta det till sig. Det är modernt, ligger i framkant och förmodligen önskar invånarna i alla andra länder att de var som vi. ”Projekt: folkhem” lyckades med social ingenjörskonst, då ska ”projekt: humanitär stormakt” lyckas med samma medel.
Men hur modern man än är kan man inte lösgöra sig från historien. De integrationsproblem som uppstått och reaktionen från det offentliga Sverige, inte minst mot just människor som upplever saknad, kan lite ironiskt också vara ett tecken på just saknad, menar Katarina Barrling och Cecilia Garme. Fast en saknad över att den svenska sociala ingenjörskonsten, projektandan och förmågan att få med större delen av befolkningen på projektet inte riktigt fungerar nu.
Hur vi än vrider och vänder på det präglas även Sverige av historien och hur det var förr. Det gäller även om det man saknar är folkhemsingenjörernas förmåga att skapa ett ”fulländat” och välfungerande samhälle.
Om vi lär oss det kanske det faktiskt blir lättare att hantera de kulturkrockar som uppstår. Svenskar är trots allt inte så olika andra folk. Även vi har en kultur.
LÄS MER: Visst finns det en svensk kultur
