Det senaste decenniet har svensk politisk debatt förändrats i grunden. De traditionella ekonomiska fördelningsfrågorna: skatter, socialförsäkringar, privatiseringar har fått maka på sig för den nya konfliktlinje som kretsar kring invandring, nationalism, genus- och yttrandefrihetsfrågor.
En som tidigt drogs in i dessa diskussioner var den Göteborgsbaserade statsvetaren Andreas Johansson Heinö – numera förläggare på Timbro förlag. Med sin avhandling ”Hur mycket mångfald tål demokratin?” (2009) hamnade Heinö mitt i brännpunkten för det som senare skulle benämnas ”kulturkriget”. Detta trots att Heinö mest försökte inta en strikt analytisk position. Men att överhuvudtaget problematisera motsättningen mellan demokrati och mångfald var vid den här tiden närmast tabubelagt.
I sin nyutgivna bok ”Anteckningar från kulturkriget” (Timbro förlag, 2021) går Heinö igenom vad kulturkriget egentligen handlar om, och även dess förhistoria. Boken är både välskriven och informativ för den som vill skaffa sig en överblick över vad den numera så omtalade ”polariseringen” av svensk politik bottnar i.
Kulturkrigsfrågorna rör ofta konkreta saker som skolavslutningar i kyrkan, genuspedagogik och språkkrav. Men det rör sig inte om någon lyx- eller tramsdebatt. Tvärtom. Frågorna berör, som Heinö själv konstaterar, politikens fundamenta. Vilka ingår i ”folket”? Vem får bestämma över vems identitet? Hur stora värderingsskillnader kan ett samhälle tolerera och ändå hålla ihop?
Sanningen är att kulturkrigsfrågor historiskt oftare än ekonomiska motsättningar lett till skarpa konflikter, ja rentav till krig. Sverige var dock länge relativt förskonat från dessa konflikter – tack vare en långtgående kulturell, social, religiös och etnisk homogenitet. Men under efterkrigstiden också tack vare en på samma gång pragmatisk och dominerande socialdemokrati. Det var först på 1970-talet som denna socialdemokrati på allvar började driva en kulturradikal agenda – under trycket från 68-rörelsens vänstervåg – något som gradvis skulle skapa en klyfta inte minst mot den egna väljarbasen.
Från 1990-talet accelererade utvecklingen då konflikten kring den ekonomiska politiken drastiskt avtog, samtidigt som tjänste- och utbildningssamhället tillsammans med digitaliseringen förändrade den politiska spelplanen. Murens fall, globaliseringen och EU-medlemskapet har i praktiken gjort det omöjligt att drömma om planekonomi eller ett radikalt annorlunda ekonomiskt system. Den gamla socialistiska utopin framstår inte heller som särskilt lockande. Det nya projektet från vänster blev istället att kämpa för en radikal individualism formulerad i termer av normkritik, genus och minoritetsrättigheter. Alla skillnader i utfall – på gruppnivå – som inte kunde beskrivas som grundade i individuella val ansågs vara uttryck för strukturellt förtryck.
Från höger bemöttes denna förvridna form av liberalism länge enbart med klassiskt liberala argument om att individen själv har ansvar för sina val, så länge förutsättningarna är formellt är lika. Den etablerade högern på 1990-talet försvarade egentligen inte några kollektiva borgerliga normer, utöver respekt för andra individers rättigheter.
Det är i detta politiska vakuum som både konservatism och högerpopulism får sitt uppsving – med invandringen som katalysator. Invandringen sätter nämligen rent konkret fingret på de kollektiva normer som upprätthåller ett samhälle – alla de informella beteendemönster och attityder som styr vår interaktion i vardagen och får Sverige att vara Sverige, till skillnad från länder med delvis andra beteendemönster och attityder.
Först i mötet med det främmande blir svensken medveten om sig själv. Detsamma kan sägas om de övriga kulturkrigsdimensionerna. Först när kvinnorna tar ordentlig plats i offentligheten blir männen medvetna om vad som är specifikt manligt och inte bara uttryck för ett förment ”universellt förnuft” (utan att man nödvändigtvis måste förneka existensen av det senare). Först i mötet med de sexuella minoriteterna blir de heterosexuella medvetna om sig själva. I samtliga fall handlar det om ett ifrågasättande av det självklara och oreflekterade.
Detta är kulturkrigets återkommande motsatspar – eller om man så vill dess hegelianska dialektik. Att medvetandegöra en ”kollektiv underordning i en övergripande maktstruktur” har varit den nya vänsterns främsta strategi, med starkt understöd från universiteten och staten. Postmodernismens kritik av det universella förnuftets anspråk spelar här en central roll.
Men reaktionen har inte låtit vänta på sig. En konflikt kommer även att medvetandegöra motparten. Till detta kommer att medvetandegörandet, maktkritiken och skapandet av motståndsidentiteter har en tendens att bli ett självspelande piano. Man konstruerar helt enkelt nya konfliktdimensioner och identiteter, som sedan institutionaliseras i nya myndigheter, värdegrunder, kurser och karriärer.
Heinö intar i sin bok rollen av medlare. Han vill försvara det universellt förnuftet, men ett förnuft som samtidigt tar hänsyn till minoriteterna. Det går enligt Heinö att ställa sig över grupptillhörigheten. Heinö vill lära oss att leva med mångfalden och tolerera den. I praktiken blir det ett försvar för den liberala, representativa, demokratin.
På det stora hela är det lätt att sympatisera med Heinö, och i viss mån är det också nödvändigt om man inte bejakar tribalism. Men jag vill påstå att Heinö underskattar två centrala aspekter. Den första rör eliternas roll. Heinö beskriver den normativa majoriteten som den starka parten i samhället. Så är det förstås i betydande mån. Men en stor del av missnöjet i dagens Sverige handlar om att stora delar av denna majoritet inte känner sig representerad av samhällets makthavare. Det går inte att sätta likhetstecken mellan den styrande eliten och majoritetsbefolkningen.
Den förda invandringspolitiken har genomdrivits emot majoritetens vilja, även om det skett genom beslut av folkvalda politiker och deras tjänstemän. Det gäller även en mängd andra förment progressiva projekt. Svenska regeringar har aktivt arbetat för att ändra attityder, beteenden och normer hos befolkningen i decennier. Ofta ideologiskt motiverat. Ofta framgångsrikt. Inte för inte har Sverige setts som ett föregångsland i social ingenjörskonst. Men denna framgångssaga har också cementerat myten om att förändringarna varit uttryck för en inneboende rättfärdighet, förnuftighet eller godhet hos reformerna. I efterhand har de ju accepterats som det enda rätta – nästan utan undantag.
Heinö tar faktiskt, delvis som ett sidospår, upp ett av dessa undantag som därmed blir ett talande exempel på hur denna progressiva myt just är en myt.
Vi ser idag med lite andra ögon på den svenska frigjordheten under 1970- och 1980-talen än dåtiden. 1983 gav Socialstyrelsen och RFSU ut boken ”Barnens kärleksliv” där ett tema är att nakenhet är något naturligt som bör bejakas. I ett exempel leker barn och personal vattenlekar nakna efter majoritetsbeslut på förskolan. I ett annat exempel bjuds kvarterets blottare in på fika för att avdramatisera situationen. Vid denna tid var pornografi en vanlig syn i vanliga livsmedelsbutiker – och på dagstidningarnas annonssidor. Sexliberalismen var då höjden av progressivitet. Motståndarna ansågs som bakåtsträvare. Idag beskrivs det ofta i motsatta termer.
Framstegsmyten har präglat det svenska samhället och framförallt den svenska eliten så till den grad att den senare har mycket svårt att se att den ens kan ha fel. När normerna, som i fallet med barn och sexualitet, senare förändras påstår de progressiva bara att dåtiden missuppfattat vad som var progressivt, och inte sett hela bilden. På samma sätt glöms det lätt bort att rasbiologi sågs som en progressiv, modern lära under mellankrigstiden. Den progressiva ideologin kan helt enkelt inte ha fel.
Problemet med denna framstegsmyt är inte minst att den ger oss makthavare som inte är särskilt ödmjuka inför sina egna begränsningar, och som anser sig ha rätten att ”gå före” det vill säga pådyvla befolkningen reformer. Det här är en viktig förklaring till varför Sverige kunde driva en migrationspolitik som avvek kraftigt från omvärlden utan ordentlig konsekvensanalys fram till nyligen.
Den andra aspekt som Heinö i viss mån underskattar är människors behov av kognitiv trygghet. Det är lätt att på ett teoretiskt plan förespråka tolerans och mångfald. Men det är knappast en slump att många – om än inte alla – av dem som gör det själva ofta befinner sig olika trygga medelklassreservat där den åsiktsmässiga likriktningen är närmast total. Vi människor är helt enkelt inte så förnuftiga som vi gärna inbillar oss. Ofta är vi blinda för de sociala och psykologiska förmåner vi själva besitter när vi uttalar oss om världen. Men när mångfalden är på riktigt – och inte bara något kuriöst inslag – så ställer den krav på oss och tvingar oss inte sällan att hantera osäkerhet, kostnader och konflikter. Av naturliga skäl har inte alla samma resurser eller förmåga att göra det på ett konstruktivt sätt. De målkonflikter som följer av verklig mångfald slår också olika mot olika delar av samhället. Känslan blir lätt att de privilegierade hycklar.
Jag vågar påstå att ilskan som finns i dagens samhälle från delar av befolkningen i första hand är riktad mot den offentliga eliten och mot ett bristande ledarskap snarare än mot olika minoriteter som sådana. Människor har nämligen ett behov av att känna trygghet i att eliten står på deras sida. Vårt moderna, komplexa samhälle bygger på tillit till att de som är satta att styra över systemen både har förmåga och vilja att göra samhället bättre. Samhällsförändringar förekommer, alltid och inte sällan kan de vara till det bättre, men människor kommer att reagera mot vad de upplever som en påtvingad förändring – speciellt när det inte ser några uppenbara fördelar med den.
Kulturkriget är här för att stanna. Anledningen är att konsensus om centrala identitetsfrågor i hög grad är brutet. Det är mycket svårt att stoppa tillbaka anden i flaskan när gruppidentifikationens konfliktspiral väl börjat snurra. Som Heinö konstaterar lär också den ekonomiska konfliktdimensionen i allt högre grad komma att sammanfalla med kulturkrigsfrågorna. Samarbetet mellan SD och M har exempelvis en materiell grund, på samma sätt som vänsterns positionering i dessa frågor har det.
Risken finns att denna konflikt eskalerar till den grad att den skadar helheten - här är USA ett avskräckande exempel. Heinös plädering för förnuftsbaserad tolerans blir därmed i högsta grad relevant. Men det är lättare sagt än gjort. Frågan är hur det ska förverkligas. Det statsvetenskapliga perspektivet måste kompletteras med ett beteendevetenskapligt. För utan hänsyn till sociala och psykologiska behov hos folkflertalet, och utan ett trovärdigt ledarskap, är äkta tolerans mycket svår att få gehör för.
