I veckan kunde GP rapportera att nya akuta nedskärningar väntar för Göteborgs skolor (24/10). Skälet är att tre av fyra skolor inte lyckats hålla budget och göra de nedskärningar som grundskolenämnden beslutade om i våras. I stället har utgifterna ökat.
Det här är inte rimligt. Skolan tillhör en av kommunens absolut största utgiftsposter. Bara grundskolenämnden förfogar över en budget på drygt nio miljarder kronor årligen. Då krävs det en professionell styrning och uppföljning.
Nämndens ordförande, Viktoria Tryggvadottir Rolka (S), skyller i stället på friskolorna och regeringen. Det är ett välkänt problem att nya friskolor försvårar kommunens planering och riskerar att öka kostnaderna.
Men några nya friskolor har inte startats i Göteborg under sommaren. Att antalet elever kan variera över tid på grund av det fria skolvalet, som även gäller mellan kommunala skolor, in- och utflyttning eller ändrade storlekar på årskullarna hör till skolornas normala planering. Kommuner har alltid behövt styra om resurser av demografiska skäl.
Att regeringen inte kompenserar kommunerna fullt ut för de kostnadsökningar inflationen fört med sig är inte heller någon överraskning. Det är heller inte särskilt konstigt. Alla regeringar måste göra en avvägning mellan hur mycket de ska kompensera hushållen respektive kommunerna i svåra tider. Det går inte att göra allt samtidigt.
Det är lätt att få intrycket att det rödgröna styret i Göteborg glömt bort att vi har kommunalt självstyre i det här landet. Kommunpolitiker är inte tjänstemän utan styr på ett eget politiskt mandat med egen beskattningsrätt. De kan inte komma undan det politiska ansvaret för hur verksamheten drivs eller hur de väljer att prioritera mellan olika utgiftsområden. Socialdemokraterna i Göteborg lovade dessutom i valrörelsen att inte höja skatten. De vet under vilka förutsättningar de tagit makten.
Att hantera nedskärningar på ett professionellt sätt är en ofrånkomlig del av det politiska uppdraget. Om inte direktörerna och de högre tjänstemännen i kommunen gör sitt jobb är det också ytterst ett politiskt ansvar. Heltidsarvoderade kommunalråd har en skyldighet att hålla noggrann uppsikt över sitt ansvarsområde. Ger man rektorerna i uppgift att hantera nedskärningarna – vilket kan vara rimligt – måste man även följa upp hur det arbetet går.
Detta vore en självklarhet för ett företag med en omsättning på så mycket som 9,3 miljarder kronor. Utan konstant kostnadskontroll riskerar företaget förluster längre fram. Det är vad som hänt i Göteborgs skolor, med den skillnaden att elever och lärare får betala priset i form av sämre kvalitet på undervisningen.
Ett exempel på den dåliga framförhållningen, och en orsak till problemen, är att Göteborgs skolor anställt medarbetare med hjälp av tillfälliga statsbidrag som man visste inte skulle förnyas. Ett annat exempel är att skolan anställt massvis med elevassistenter trots att deras nytta kan ifrågasättas i relation till kostnaden (antalet elevassistenter har nästan tredubblats sedan 1990-talet).
Att sköta en kommun är ingen lätt uppgift. Det går inte att höja skatten varje år, till sist tar procenten så att säga slut. Det går inte att tro att någon annan – läs staten – ska lösa alla problem. Det går inte heller att önska sig en omvärld som inte förändras, speciellt inte om man basar över en storstad. Folkvalda makthavare måste ha en genomtänkt idé om hur verksamheten ska kunna utvecklas trots begränsade resurser.
Man bör förstås ha respekt för svårigheterna. Men ledande politiker, som Tryggvadottir Rolka, kan inte utmåla sig själva som offer för yttre omständigheter. Ledarskap handlar just om att hantera svåra omständigheter och ha en strategi för att inte bli deras fånge.
LÄS MER: Stökiga klassrum är ingen naturlag
