Nu börjar människor lämna sina jobb i välfärden. Runt om i landet – inte minst i glesbygdskommuner där många har många mil till jobbet – säger kommun- och regionanställda upp sig. Bakgrunden är att EU:s regler för dygnsvila införs den 1 oktober. Hädanefter kommer det inte längre att vara möjligt att arbeta långa jourpass med längre kompensation efteråt.
Alla arbetstagare ska ta ut elva timmars vila per dygn, vilket även gäller anställda som hellre är i tjänst och har sovande jour för att sedan kunna vara lediga med familjen. De som drabbas är alltifrån ambulansförare och brandmän till LSS-personal, sjuksköterskor och läkare.
Vad reglerna kommer att leda till är tydligt. Det blir en kostnadschock för skattebetalarna. Det blir svårt att rekrytera personal. Risken för att akut sjuka, inte minst på landsbygden, måste vänta farligt länge på en ambulans ökar. Risk för liv och hälsa uppstår även om brandbilen inte kommer fram i tid. Och väntetiderna på akuten blir ännu längre.
LÄS MER: Svenska jurister måste sluta övertolka EU
Förändringarna träder i kraft samtidigt som välfärden redan dras med stora kostnadsökningar. En undersökning som TV4 gjorde i våras visar att över hälften av landets regioner kommer få problem med bemanningen i vården på grund av de nya reglerna. Som Sveriges Kommuner och Regioners (SKR) förhandlingschef uttryckte det: ”Den här förändringen kommer i värsta tänkbara läge” (SR 7/9).
Bakgrunden är att EU-kommissionen fått nys om att Sverige inte följer arbetstidsdirektivet. Det är EU:s bindande regler för arbetsmarknaden och har funnits i sin nuvarande form i 20 år. Bland annat regleras semester, övertid och alltså dygnsvila. Arbetsdirektivet är en del i EU:s socialpolitik som syftar till att alla EU-medborgare ska ha drägliga arbetsvillkor.
Ambitionen är god. Men, som överstatlig detaljreglering ofta gör, leder arbetstidsdirektivet till att skapa fler problem än vad det löser. Arbetsgivare, fack och anställda på räddningstjänsten i Gällivare har bättre kunskap om hur en bra arbetsmiljö skapas på deras arbetsplats än vad en byråkrat i Bryssel har. Runtom i landet får människor ironiskt nog sämre arbetsvillkor och mindre att säga till om på sina arbetsplatser på grund av direktivet.
Men EU ska inte ha hela skulden. Som vanligt när Sverige ska implementera EU-direktiv tar man i så att man spricker. Som Ambulansförbundet påpekat (Dagens Samhälle 12/5) har kollegerna i Finland och Danmark inte alls samma problem, eftersom man i grannländerna har vett att inte övertolka EU:s direktiv.
Arbetsgivaren SKR säger att man inte har något val. Men uppenbarligen har man det. Kanske är SKR-juristerna rädda att EU inte ska nöja sig och att Sverige ska dras inför domstol, och därför tar i lite extra. Facken, som gått med på de nya reglerna, har å sin sida inte tagit medlemmarnas oro på allvar.
SKR och berörda fackförbund måste tänka om. Förhandla fram ett nytt avtal där flexibiliteten värnas.
Om EU inte gillar det – låt dem dra oss inför domstol. Det skulle få upp frågan på regeringens bord. Och då måste regeringen våga kaxa till sig och sätta hårt mot hårt. Får vi inte ett undantag – kräv det.
Problemen är stora i den svenska välfärden som det är. Vi behöver inte EU:s ”hjälp” att förvärra dem.
