Definitionen av censur är att staten genom förhandsgranskning eller i efterhand förbjuder yttranden. Ord eller bilder, oavsett medium, försvinner.
Censur innebär att du förbjuds från att säga något. I förlängningen förbjuds någon annan från att höra vad det är du har att säga.
Men vad kallas det när staten, med hot om straff, tvingar dig att säga något? Det kan inte, ens om man töjer på begreppet, kallas för censur. Det är ju raka motsatsen! Men på fler än ett sätt är det kanske värre än censur.
För även om du förhindras från att säga något kan du, i tysthet, tänka det. Din handlingsfrihet är kringskuren. Men att tvingas att säga något emot sin vilja gränsar till att tänka något emot sin vilja.
Att utöva omotiverad censur är en nivå av tyranni. Att utöva påtvingat tal, det är att ta det ett steg längre.
Denna ”omvända” censur verkar nu ha gjort entré i Sverige. En lärare på en skola i Mellansverige vägrade att tilltala en elev med elevens önskade pronomen "hen", vilket tidningen Dagen skrev om under förra året.
Ärendet anmäldes till Diskrimineringsombudsmannen, en statlig förvaltningsmyndighet som sorterar under Arbetsmarknadsdepartementet. Myndigheten ansvarar för att diskrimineringslagen följs.
När eleven, som identifierar sig som ickebinär, det vill säga varken man eller kvinna, började på skolan informerade vårdnadshavarna en lärare och lärarassistent att elevens pronomen var ”hen”. Läraren svarade att hon inte kan använda ordet i tal. Varpå vårdnadshavarna talade med rektorn som i sin tur lovade att tala med läraren. Men inget hände. Som DO skriver blev eleven ”kallad för fel pronomen under mer än en termin”.
Skolan medger att eleven har utsatts för diskriminering. DO menar att det är skolan som är skyldig till att så skedde. DO:s representant i detta ärende, Isabelle Arsova, menar att det som har hänt är en ” allvarlig form av trakasserier och något som en rektor omgående måste se till upphör”.
Läraren blev efter att skolan agerat avstängd och senare uppsagd. Nu begär DO att skolan ska betala 150 000 kronor till eleven i diskrimineringsersättning. Skulle skolan motsätta sig beslutet kommer DO lämna in en stämningsansökan till tingsrätten.
Självfallet ska ingen elev trakasseras, varken verbalt eller fysiskt. Ingen på skolan har i detta ärende yttrat något nedsättande. Det är vad läraren inte har sagt som utgör dessa allvarliga trakasserier.
En statlig myndighet har fastställt att offentligt anställd personal måste tala på ett visst sätt. Att inte göra det är alltså liktydigt med trakasserier. Det går inte att tolka på något annat vis.
Att använda ”hen” kan betraktas som en social konvention. Eller så kan det anses vara en ideologisk fråga: Du måste tro att det faktiskt finns ett tredje icke-binärt kön för att använda det i vardagligt tal.
Om det enbart är att betrakta som en social konvention har en myndighet i detta fall gjort det straffbart att inte ändra sina sociala normer. I vanliga fall ändras sociala normer och språkbruk organiskt. Det vill säga, de växer fram spontant. Men DO har bråttom och anser det liktydigt med ”allvarliga trakasserier” att inte använda ordet ”hen” när det krävs av vårdnadshavare.
Om det i stället är att betrakta som en ideologisk fråga huruvida det finns fler än två kön, vilket det finns goda skäl för att göra, så har DO i detta fall gjort det straffbart att ha någon annan ideologi än den staten bestämt är den enda rätta.
Att straffa människor för vad de inte säger är att öppna dörren till en helt ny nivå av diskursiv tyranni. Det är förstås inget fel på att använda könsneutrala pronomen. Men det är inte en fråga som ska avgöras av staten.
Det är viktigt att förstå skillnaden på att en lärare inte får tilltala en elev med nedsättande ord och att läraren måste säga hen. Man bör, om man värnar det fria ordet, försvara idén att det finns ett organiskt språkbruk. Utan den idén hamnar man i en sorts relativism där staten i princip kan reglera både vad du inte får säga och vad du måste säga.
DO agerar förstås inte med ont uppsåt. De är uppriktiga när de menar att de här har funnit och anmält ett allvarligt fall av diskriminering. Men den djupa innebörden av vad som har hänt här borde inte gå obemärkt förbi: Staten straffar den som inte talar på rätt sätt.
