Ingen vet exakt hur många som bor i Sverige. Det så kallade skuggsamhället kan enligt regeringen uppgå till 100 000 personer. Det är människor som lever i Sverige utan uppehållstillstånd och som ofta försörjer sig på den svarta arbetsmarknaden.
Vissa av dem har blivit lurade till Sverige av oseriösa arbetsgivare med löfte om ett arbetstillstånd, men väl på plats väntar slavliknande arbetsvillkor inom städ, restaurang och bygg, med en ”skuld” som ska betalas tillbaka. Andra har fått avslag på asylansökan men vägrar följa beslutet.
Förutom den sociala misär som skuggsamhället bidrar till finns säkerhetsrisker. Rakhmat Akilov, terroristen som utförde attentatet i Stockholm 2017, skulle egentligen utvisas. Men han avvek, som det heter på myndighetssvenska.
Regeringen har sedan den tillträdde gjort tydligt att man avser att ta itu med detta gigantiska missförhållande. Det är bra. Personer utan rätt att vistas i Sverige ska återvända. Det är en princip som måste upprätthållas.
Problemet är att regeringen lägger ut uppdraget på helt fel yrkesgrupper.
LÄS MER: Omdiskuterat förslag om anmälningsplikt ska utredas
I veckan presenterades ett tilläggsdirektiv till utredningen om stärkt återvändande för personer utan uppehållstillstånd. En del i det arbetet är att tjänstemän i kommuner och regioner ska meddela polisen eller Migrationsverket när de stöter på personer som de misstänker inte har rätt att vistas i landet – en så kallad anmälningsplikt.
I praktiken betyder det att en lärare som misstänker att en elev vistas olovligt i landet, eller en läkare som träffar en patient utan personnummer, ska anmäla detta till myndigheterna så att personen kan utvisas om den är här illegalt.
Det är inte en rimlig arbetsordning. Den som sökt sig till läraryrket har gjort det för att han eller hon vill undervisa. Inte vara gränspolis på halvtid. Likaså har en läkare inte läst sju år på universitetet för att sitta och fylla i anmälningsblanketter till Migrationsverket.
Staten dumpar Sveriges misslyckade migrationspolitik på fel yrkeskårer. Och det är inte första gången det sker. Anmälningsplikten är en omvänd spegling av den så kallade gymnasieamnestin – lagen som gav män och pojkar från Afghanistan utan asylskäl rätt att stanna i Sverige. Ett krav var dock att de skulle få godkända gymnasiebetyg. Därmed blev det upp till ansvarig lärare att avgöra elevens öde – vilket är hjärtlöst då läraren givetvis vill det bästa för sina elever, men samtidigt måste sätta rättvisa betyg.
En anmälningsplikt för välfärdsanställda är olämplig på samma sätt. Migrationsministern Maria Malmer Stenergard menar att det är viktigt att hela det offentliga Sverige ”drar åt samma håll”. Förvisso rimligt, men det kan inte betyda att alla har ett lika stort ansvar att säkerställa statens invandringspolitiska mål. Läkare, sjuksköterskor och lärare är dessutom överarbetade som det är. De behöver inte lastas med ytterligare uppgifter. Anmälningsplikt kan möjligtvis tilldelas en administratör som sköter inskrivning till en vårdcentral eller skola, men inte dem som arbetar i själva verksamheten. Sedan är det en annan sak att alla offentliganställda bör samarbeta med polisen när de tar kontakt.
Det finns andra sätt att stävja skuggsamhället. Dit hör att ta bort möjligheten att söka asyl igen fyra år efter avslag och registrering av fingeravtryck för att säkerställa att människor inte har dubbla identiteter, vilket Tidöavtalet avser ska göras. De inre gränskontrollerna bör utökas, inte minst i branscher där svartarbete är vanligt. Den illegala försäljningen av arbetstillstånd måste stävjas. Lagstadgade välfärdsförmåner kan ses över, som rätten till i princip gratis tandvård för personer som har fått ett utvisningsbeslut men ändå stannar kvar.
Att staten först driver en ohållbar politik, och sedan dumpar över ansvaret på lärare och vårdpersonal, är däremot inte rimligt.
