Liberalerna vill stoppa de statliga bidragen till etniska föreningar inför höstens budgetförhandling. Det är en linje som Liberalerna, Moderaterna och Sverigedemokraterna drivit i ett antal år. Det fjärde Tidöpartiet, Kristdemokraterna, sätter sig dock än så länge på tvären.
Tanken att staten ska stödja etniska föreningar, eller invandrarföreningar som det hette tidigare, är en gammal 1970-talsidé. Invandrarna, ofta från Finland, Grekland, Chile eller Jugoslavien, var relativt få men hade i regel arbete och ansågs ha rätt att få bevara sin kultur på fritiden. I Sverige skulle allt organiseras i föreningar och naturligtvis skulle det offentliga stå för notan, invandrarföreningarna skulle inte vara ett undantag. Finansieringen var indirekt också ett sätt för staten att utöva kontroll över föreningslivet, och är så fortfarande.
Förra året betalde Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor ut 19 miljoner kronor till sammanlagt 43 etniska organisationer. Det blir knappt en halv miljon per förening i genomsnitt. Inga stora summor i statliga sammanhang. Men grundfrågan är varför staten ska öronmärka pengar till just etniska föreningar? Det har gått ett halvsekel sedan 1970-talet och i dag ser Sverige radikalt annorlunda ut. Vi har stora problem med en bristande integration. I det läget är det inte alls uppenbart att samhället ska stödja organisering efter etniska riktlinjer.
Visserligen finns det många etniska föreningar som fyller en positiv funktion, ordnar folkdans och hjälper äldre eller utsatta landsmän. Men inget hindrar att dessa kan få bidrag just för sina sociala och kulturella insatser som sådana.
När statsvetaren Peter Esaiasson, tillika kolumnist på ledarsidan, för några år sedan genomförde en studie av Göteborgs förorter, fann han att de etniska föreningarna bidrog mer till att dela upp områdets befolkning än att föra dem samman. Det vore förstås rimligare att staten stödde sådan verksamhet som fick människor att mötas över de etniska gränserna.
Med det sagt ska det självfallet vara tillåtet att bilda och driva etniska föreningar. Vi måste komma bort från tendensen att likställa rätten att driva föreningsliv med rätten till offentlig finansiering. Äldre, väletablerade invandrargrupper kan mycket väl klara detta själva med medlemsavgifter. Det ger också ett mer levande föreningsliv som är relevant för medlemmarna snarare än olika finansieringsmyndigheter. Nyare grupper bör staten i första hand hjälpa med integrationen i det svenska samhället, där målet måste vara att även dessa människor ska kunna stå på egna ben och bli oberoende nog att driva eller gå med i vilka föreningar de vill – etniska eller inte.
Att avskaffa öronmärkningen av pengar till just etniska föreningar kommer knappast göra några underverk för integrationen. Men det ska ses som en del i ett mer liberalt förhållningssätt där staten vänder sig till individer snarare än till kollektiv och där det som förenar ges större tyngd än det som åtskiljer.
Det kanske också kan hjälpa oss komma bort från det märkliga dubbelseende som gör allt tal om svensk etnicitet och kultur tabubelagt samtidigt som främmande etniciteter och kulturer ses som något självklart bevarandevärt.
