Det mullrar bland Göteborgs krögare. Nya hårda krav från staden försvårar att ha uteservering nu när våren och sommaren närmar sig. Staden kräver nämligen att alla uteserveringar ska handikappsanpassas – nästan oavsett förutsättningar (GP 1/4). Det innebär bland annat om höjdskillnaden mellan serveringen och trottoaren är 0,5 meter måste det finnas en sex meter lång ramp.
Att även funktionsnedsatta ska kunna besöka uteserveringar är ett rimligt mål. Men i ett samhälle blir det nästan alltid fel när principer dras till sin spets. Anpassningen kommer med ekonomiska, estetiska och sociala kostnader. Det verkar inte kommunen bry sig om. Tanken att allt ska vara tillgängligt för alla överallt och hela tiden är en utopi. En del människor lider av så pass allvarliga fysiska, eller psykiska, åkommor att det är en omöjlighet.
Som krögarna i reportaget berättar innebär reglerna stora kostnader för stadens restauranger, som redan varit hårt pressade av corona-restriktionerna och som nu dessutom ser ut att möta en lågkonjunktur. Och som alltid slår strikta regleringar hårdast mot småföretag med mindre marginaler och mindre ytor.
Även kreativiteten får stryka på foten. GP har tidigare berättat att den klassiska bänken utanför Kafé Gerd på Linnégatan måste bort för att alla inte kan ta sig upp på den (20/3). Här blir det bisarra tydligt. Ingen funktionsnedsatt far illa av denna bänk. Stadens extrema tillgänglighetspolicy skapar däremot likriktning och en mindre levande stad. Inget får sticka ut, vare sig bokstavligt eller bildligt – som en miniatyrversion av de värsta dragen i det svenska samhällsbygget.
Krögarna är inte onda människor. Ofta går det att lösa tillgängligheten med vanlig medmänsklighet och hjälp. Det skapar också en helt annan förståelse för andra människors villkor än att hela samhället ska läggas till rätta av offentliganställda byråkrater. Medmänsklighet växer inte ur kommunala rättighetsdokument.
Byråkraterna kommer alltid hitta nya problem och arbetsuppgifter för sig själva. Nya utsatta grupper att värna, nya hållbarhetsdoktriner, nya verksamheter att strömlinjeforma. I varje fall om det inte finns en balanserande motkraft och någon som står upp för helhetsintresset. För det är inte kommunförvaltningen som kan skapa ett mänskligare Göteborg. Det kan bara stadens invånare göra själva.
