Socialdemokraternas huvudbudskap i EU-valrörelsen kan sammanfattas med att man ska rösta på gemenskap i stället för splittring. Det är underförstått att Socialdemokraterna står för gemenskapen och att det rör sig om en gemenskap på Socialdemokraternas villkor. Vägen dit verkar vara att stärka EU:s tvångsmakt. Ytterst anar man en vision om en europeisk enhetsstat på socialdemokratisk grund.
Det är inte de sociala frågorna som står i centrum för S i den här valrörelsen. Snarare handlar det om att koppla samman hotet från Ryssland med de politiska motståndarna – i första hand Sverigedemokraterna, men indirekt även partier som samarbetar med SD.
Att S är tydliga i sitt avståndstagande från Ryssland och sitt stöd för Ukraina är för all del bra. Mindre snyggt är att det taktiska motivet är så uppenbart. S är framför allt ute efter att ta inrikespolitiska poäng. I andra hand vill man hindra den europeiska högern att kunna utnyttja sin troliga majoritet i EU-parlamentet efter valet.
Sverigedemokraterna har i handling, exempelvis i hur de röstar i parlamentet, varit tydliga i sitt stöd för Ukraina. Däremot finns det andra högerpopulistiska partier på kontinenten som varit betydligt mer förstående för den ryska ståndpunkten. Det avspeglar i sin tur att synen på Ryssland generellt skiljer sig mellan olika europeiska länder. I Frankrike, Tyskland och Italien har det inte varit ovanligt med politiker som förespråkat förståelse för Rysslands intressen även i politikens mittfåra. Men efter den fullskaliga invasionen av Ukraina är det bara ytterhögerpartier som hållit fast vid den positionen.
Marine Le Pen i Frankrike talar förvisso inte lika högt om sin vänskap med Putin längre, men har varit emot ett allt för starkt militärt stöd till Ukraina. AfD i Tyskland, med sitt starka stöd i före detta Östtyskland, hör till de mer Rysslandsvänliga partierna i Europa. Även Ungerns premiärminister Viktor Orbán har visat tydlig förståelse för den ryska sidan. Italiens högernationalistiska premiärminister Giorgia Meloni (Italiens bröder) har däremot tagit tydlig avstånd från Ryssland trots att delar av hennes regeringsunderlag (Lega Nord) tillhört Putins främsta allierade.
I andra delar av EU som Polen, Baltikum och Norden är i stort sett alla partier, inklusive ytterhögern, klart negativa till Ryssland. Det är en hållning med djupa historiska rötter.
Poängen här är att EU består av länder med väldigt olika politiska sammanhang och historiska erfarenheter. Det är i många fall en styrka att EU präglas av mångfald och skälet till att EU-politik i så hög grad präglas av kohandel och kompromisser.
Socialdemokraterna har dock i allt högre grad närmat sig en överstatlig hållning i sin syn på unionen där kompromissandet ska ersättas med tydliga krav och progressiva värderingar präntas ut på medlemsländerna. S har under våren krävt att det ska bli lättare att kasta ut medlemsländer ur unionen som inte ställer upp på dessa värderingar eller underminerar rättsstaten och demokratin. Partiet har vidare krävt att socialamediekonton ska gå att spåra till en identifierbar person och att konton som sprider desinformation och hat ska stängas ned. Nu i veckan föreslog man att EU-parlamentariker som står under brottsutredning ”med bäring på Europas säkerhet” ska kunna stängas av helt från parlamentet.
Problemet här är inte S ställningstagande i sak, utan snarare synen på tvångsmedlen. Rysk påverkan är ett reellt hot. Desinformation är dåligt och progressiva värderingar står ofta för tolerans. Men S-kraven utgår från att EU är kulturellt enhetligt och att Bryssel förfogar över en statsmakt som kan tillrättavisa medlemsländerna. Så ser inte verkligheten ut. EU har varken en överstatlig regering, militär- eller polisstyrka som kan sätta kraft bakom orden. EU har inte ens ett gemensamt språk. Unionen är fortfarande i allt väsentligt ett samarbete mellan nationalstater.
Befogenheter att kasta ut enskilda medlemsländer, stänga av valda parlamentariker (innan de dömts) och att stänga ned möjligheten att yttra sig på nätet är samtliga mycket kraftfulla verktyg. Det är samtliga verktyg som kan missbrukas för att i praktiken tysta meningsmotståndare. En förutsättning för sådant maktspråk är en tillit till EU:s institutioner saknar i dag.
Socialdemokraterna verkar ha anammat en utopisk syn på EU. I stället för ett pragmatiskt samarbete mellan länder framställs EU som en överordnad enhetsmakt som slår fast vilka värderingar som ska råda i ”EU-gemenskapen” och straffar oliktänkande.
För S går mycket längre än att vilja skydda grundläggande demokratiska principer. Det handlar om att en viss syn på samhället ska vara normerande, även i frågor där åsiktsskillnaderna i dag är stora mellan Europas länder.
Men det EU behöver är inte fler progressiva utopier ovanifrån. Det EU behöver är snarare politiker som förstår att navigera i det ytterst komplexa landskap som europeisk politik är i dag. Politiker som tar de yttre hoten på allvar utan att blanda in sin egen politiska agenda.
Självklart ska inte EU se genom fingrarna med Rysslandskollaboratörer – det är rätt att dra fram dem i ljuset och isolera dem – liksom det är rätt att sätta press på exempelvis Ungern ekonomiskt när landet monterar ned rättsstaten. Men ytterst handlar det om politiskt hantverk. Att göra prioriteringar. Det går inte att lagstifta och straffa bort värderingskonflikter.
Det är i praktiken ett mer auktoritärt EU som Socialdemokraterna förespråkar. En tvingande gemenskap som för tankarna till socialism över tanken. Men att inte dela S värderingar är inte detsamma som att hota demokratin eller stå ”på fel sida historien”. I slutänden riskerar den här arrogansen bara att förvärra den splittring man säger sig vilja motverka.
