Ska det bli lättare att slänga ut medlemsländer ur EU? Ja, i alla fall om de svenska Socialdemokraterna får bestämma. Under en pressträff i Göteborg på första maj var det Magdalena Anderssons huvudbudskap. S anser att demokratin i Europa är hotad och att EU:s centrala institutioner ska ges starkare muskler att ”sätta press” på länder som avviker från EU:s värdegrund – eller värdegemenskap som Andersson föredrar att kalla det.
Andersson har en poäng i att EU bör slå vakt om demokratin i medlemsländerna. Fungerande demokratiska institutioner är ett krav för att bli medlem i unionen och det bör förstås även vara ett krav att upprätthålla dem när ett land väl blivit medlem.
Men Anderssons resonemang är samtidigt försåtligt och frågan betydligt mer komplex än Socialdemokraterna vill ge sken av. Begreppet demokrati kan nämligen betyda olika saker. Den statsvetenskapliga grunddefinitionen är förekomsten av fria val, vilket även kräver en fungerande mötes- och yttrandefrihet. Kärnan är politisk konkurrens. De eliter – som företräder olika intressen i samhället – ska fredligt kunna växla vid makten. Den som tillfälligt är i regeringsställning ska inte omöjliggöra för oppositionen att bedriva politiskt arbete.
Det finns ett statsvetenskapligt ideal att ha ett så enkelt och smalt demokratibegrepp som möjligt. Demokrati bör handla om procedurfrågor – det vill säga reglerna för växling vid makten. Innehållet i politiken ska däremot vara öppet för diskussion och konkurrens. Lägger man in för mycket i reglerna finns inte mycket kvar att spela om.
Men det finns också ett mer progressivt demokratibegrepp som inte tar hänsyn till skillnaden mellan form och innehåll. Faktum är att Socialdemokraternas själva partinamn vittnar om det. Socialdemokraterna vill ha ”social demokrati”, med vilket de bland annat menar ekonomisk jämlikhet. I dag talar progressiva politiker oftare om olika rättigheter som de vill baka in i demokratibegreppet. Även Magdalena Andersson nämner en mängd frågor när hon talar hotet mot demokratin – såsom akademins och mediernas ställning, HBTQ-frågor, fackens makt och synen på abort.
Det kan verka snårigt. Men hur man ser på demokratin är ingen akademisk spetsfundighet utan en kärnfråga i politiken. Den mer hårdföra vänstern hävdade länge att vår ”borgerliga demokrati” stod i vägen för ”sann demokrati”, det vill säga socialism. Det var inte menat som ironi att Östtyskland kallade sig för Tyska demokratiska republiken.
Dagens vänsterpolitiker kallar sig sällan socialister och är än mer sällan öppet kritiska mot den ”borgerliga demokratin”. Men tankefiguren att vänsterns frågor står över diskussion och ska bakas in i ramverket kring demokratin snarare än vara föremål för politiska beslut finns kvar. Ett tydligt exempel är att Public Service numera ofta benämns som en del av demokratin snarare än en öppen fråga om huruvida Radio och TV ska vara i privat eller statlig ägo.
Det här försåtliga sättet att argumentera på kan vara svårt att se igenom. Ofta hänvisar man till ideal som de flesta ställer sig bakom – exempelvis mänskliga rättigheter. Men bakom de vackra orden kan det betyda lagstiftning som inte alls är särskilt neutral. Det blir ännu tydligare på EU-nivå där de kulturella skillnaderna mellan medlemsländerna kan vara mycket stora. Det som är självklart i ett land behöver inte alls vara det i ett annat. Sådana frågor kan vara synen på samkönade äktenskap, föräldraansvar eller jämställdhet. Men det kan också gälla den övergripande synen på yttrandefrihetens gränser eller akademins ställning.
Så även om det finns goda skäl för EU att dra gränser för hur enskilda medlemsländer kan avvika från grundläggande demokratiska normer så finns det också goda skäl att hålla tillbaka viljan att försöka strömlinjeforma medlemsländernas värderingar utifrån vad som anses progressivt i Bryssel.
Anledningen till att Ungerns premiärminister Viktor Orbán kommit skottgluggen är inte bara att hans parti tänjt på de demokratiska gränserna – demokratin har stora brister även i Ungerns grannländer – utan att han framgångsrikt utmanat de progressiva värderingar som dominerat EU:s institutioner. Faktum är att denna konflikt gynnat honom.
Ur ett klassiskt liberalt perspektiv finns det goda skäl att följa statsvetarnas råd och inte plocka in för många politikområden i demokratibegreppet – och därmed undandra dem från politisk diskussion. Även den som delar Magdalena Anderssons åsikter i sak har skäl att ställa sig skeptisk till det kloka i att med hot om bestraffningar och uteslutning tvinga enskilda länder att omfatta vissa värderingar. Dels är det i praktiken en inskränkning av demokratin – även om den görs i demokratins namn. Del är risken stor att effekten blir den motsatta. Hot utifrån leder nästan alltid till motstånd.
Frågan handlar också om vad EU ska vara för något. Ska unionen vara ett samarbete mellan enskilda nationalstater i syfte att pragmatiskt lösa gemensamma problem eller ett utopiskt projekt som strävar efter att skapa en viss samhällsmodell för hela Europa. Den sistnämnda hållningen har i dag starkast stöd inom vänstern, men är svår att förena med ett EU bestående av 27 länder med väldigt olika kultur och historia.
Anderssons linje – om den drivs fullt ut – riskerar i värsta fall att motverka sitt syfte och skapa ökade motsättningar inom unionen eftersom den inte tolererar politisk olikhet, en olikhet som faktiskt inte bara handlar om att vissa ”inte förstått” hur rätt Andersson och hennes gelikar har i sak.
