En politisk åsikt kan både vara fullkomligt rimlig och samtidigt helt förkastlig. Åtminstone om man frågar Socialdemokraterna, ett parti som gjort ideologisk akrobatik till en paradgren under 2000-talet.
Som mest avancerade blir krumbukterna när partiet sätter igång ett "förnyelsearbete". I stället för att göra det rent och städat: Erkänna att den och den hållningen var dålig eller daterad och därför nu ändras, försöker Socialdemokraterna ständigt revidera historien för att passa omställningen.
Ibland blir det riktigt konstigt.
För ett år sedan föreslog den dåvarande arbetsmarknads- och jämställdhetsministern Eva Nordmark att flerbarnstillägget skulle fasas ut. “Man ska inte skaffa fler barn än man kan försörja” var hennes budskap. Vissa bidrag, menade Nordmark, kan slå fel och ”låser in” kvinnor. De förlorar på att gå ut i arbetslivet, vilket aldrig var avsikten med flerbarnstillägget.
Därför ville Nordmark att myndigheter skulle informera om familjeplanering. Socialdemokraterna ville alltså både ändra bidragssystemet och människors förståelse för bidragens syfte, men det handlade inte om någon aggressiv familjepolitik, inskärpte Nordmark: ”Man skaffar så många barn man vill, vi kommer inte begränsa det. Men det är viktigt att vi är tydliga med konsekvenserna om man skaffar flera barn.”
Låter inte så komplicerat egentligen. Bidragssystem förändras eftersom de inte alltid fungerar som det var tänkt. Inte helt oväntat så insåg även Moderaterna det här. Ett år efter Nordmarks utspel håller statsminister Ulf Kristersson sitt tal i Almedalen. Han berörde kortfattat precis samma fråga som den tidigare jämställdhetsministern och förklarade att ”Sverige har flerbarnstillägg som uppmuntrar att skaffa många barn. I stället borde vi ju uppmuntra kvinnor i utanförskap att ta sig in på arbetsmarknaden.”
Nordmark och Kristersson är eniga: Flerbarnstillägget bör trappas ned och det bör finnas ett tydligt sätt att informera om konsekvenserna om man skaffar många barn. Samtidigt innebär inte detta att staten ska lägga sig i hur många barn en kvinna föder – varken Kristersson eller Nordmark vill styra föräldrar. De vill göra om bidragssystemen.
Enigheten i denna fråga är på många sätt glädjande, det innebär nämligen att det finns en bred uppslutning vilket borgar för att systemet faktiskt förändras. Eller?
Oppositionsledaren Magdalena Andersson såg inte något tillfälle att ta åt sig äran för att Nordmark varit så förutseende att Kristersson nästan ordagrant repeterat hennes ord. I stället försökte hon vrida på Kristerssons ord så att de framstod som något helt annat: ”Alla kvinnor i vårt land att själva bestämma hur många barn man vill skaffa. Det ska ingen man, pappa, eller statsminister besluta över” säger hon till Expressen.
Socialdemokraterna har ett litet underligt dilemma. De har under många år drivit en rätts- integrations- och migrationspolitik som inte fungerat särskilt väl. De var inte ensamma om det. De två alliansregeringarna begick många liknande misstag.
Men medan Kristersson inte tycks ha något problem med att förklara att man kan ändra sig – det är mänskligt, även för politiker och partier – så verkar omställningen vara väldigt ångestfylld för Socialdemokraterna.
Konsekvensen är att man i dag driver två parallella spår politiskt. Läs exempelvis vad Socialdemokraterna i Göteborg skriver i ett yrkande om familjeplanering: ”Det finns skäl att tro att fler kvinnor skulle vilja skydda sig mot graviditeter men att de förhindras av förlegade normer kring kön och sexualitet, av hederstänkande och klanstrukturer samt av kunskaps- och informationsunderskott”. Samtidigt går samma partis partiledare ut och säger att den nuvarande regeringens förslag – som definitivt går i linje med vad S i Göteborg önskar – är förkastligt.
Det här är tyvärr ingen engångsföreteelse. Socialdemokraternas uppgörelse med den egna politiken gör att partiet växlar mellan grälsjuka och förnekelse. Minns exempelvis retoriken gällande språktest.
Under många år kritiserade Socialdemokraterna Liberalerna för främlingsfientlighet på grund av att partiet förordade språktest för medborgarskap – ett i europeiskt sammanhang normalt förfarande. Men så ändrades plötsligt Socialdemokraternas hållning i frågan. Nästan över en natt gick förslaget från att vara främlingsfientligt till att vara nödvändigt. ”I det läget när vi har ett stort integrationsproblem, och det har vi faktiskt, då måste man skilja på balansen mellan rättigheter och skyldigheter” förklarade dåvarande justitieministern Morgan Johansson (S) och lät som en skånsk imitation av den sittande justitieministern Gunnar Strömmer (M).
Då var Liberalerna först på bollen med språktest. Det paradoxala nu är att Socialdemokraterna gick ut före Moderaterna med förslaget att trappa ned flerbarnstillägget, ett helt år tidigare än Kristersson. I stället för att vara glada över att Moderaterna apar efter Socialdemokraterna måste de hitta ett sätt att skjuta ned förslaget.
Socialdemokraterna är det mest kluvna partiet i svensk politik. Å ena sidan vill de vinna tillbaka arbetarväljare som har gått till Sverigedemokraterna. Men de vill samtidigt inte förlora sitt starka stöd bland utrikesfödda. De vet hur desinformation om att socialen vill ta ifrån föräldrar sina barn sprids i förorter. I förra valet förlorade S väljare till både Vänsterpartiet och i några enstaka fall till uppstickarpartiet Nyans. Man vill förändra den förlegade integrations- och socialpolitiken men vill inte att det ska märkas bland de som faktiskt påverkas.
Partiets andra problem är att de måste samarbete med andra partier för att få ihop en majoritet i framtiden. Men den majoriteten består i nuläget av MP, V och C – partier som inte har något som helst till övers för Socialdemokraternas omvändelse i frågor som rör migration och rättspolitik. Det är ingen avundsvärd position.
Som Ulf Kristersson sa i sitt tal i Almedalen: ”Socialdemokraterna stretar emot, men det blir nog som med EU och som med Nato. Det är jobbigt för dem, men till slut kommer de ändra sig. Även om kärnkraften.” Så enkelt är det dock inte. För medan Socialdemokraterna ändrar fot i fråga efter fråga vill de samtidigt ge sken av att inget egentligen har hänt.
Socialdemokraterna försöker, likt en dansare som missat några steg i direktsändning, snabbt hamna i takt med låten igen. I vissa fall, som när Morgan Johansson försökte bortförklara hur ett politiskt förslag som S ansett främlingsfientligt i nästan två decennier helt plötsligt blivit självklart, måste man revidera historien – för S kan väl inte ha blivit rasister?
När Andersson försöker förlika sig med att hennes parti ligger nära Moderaterna gör hon allt för att ge sken av att så inte alls är fallet. I stället för att vara stolta över att de är intellektuella nog att kunna ompröva sin politik har Socialdemokraterna blivit mästare i politisk dubbelbokföring.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
