Det är hjärtskärande att lyssna på pojken från Murgårdsskolan i Sandviken. Han är förväntansfull inför att det ska komma elever från Västanbyn till hans skola. Det finns inte så många som kan svenska särskilt bra på Murgårdsskolan, och pojken hoppas att de nya eleverna ska göra att fler lär sig prata bättre. Så att man också förstår undervisningen i alla andra ämnen.
Reportaget som sändes i höstas, var självklart gjort av Katarina Gunnarsson, som för Sveriges radios räkning länge och väl har belyst den skenande segregationen, grundligt och alltid nyfiket.
Det hjärtskärande är att tidigare i reportaget har föräldrarna till barnen från Västanbyn intervjuats. Och de är inte glada över att politikerna har stängt ner mellanstadiet på den lilla välfungerande skolan i Västanbyn. Inte glada alls. De vill inte alls att deras barn ska bussas över till det mer belastade grannområdet, för att gå i en betydligt stökigare skola. De vill inte att deras barn ska användas som redskap för att laga en misslyckad integration.
Och där, precis där, mellan de arga föräldrarna och den förhoppningsfulle pojken, står Lawen Redar, som leder Socialdemokraternas arbete med att skapa en ny integrationspolitik. Hon beskriver den segregation som hennes parti hittills spelat ner. Hon inser att omfattningen av 2000-talets invandring (ja, ”volymen”) inte kan frikopplas från omfattningen av problemet. Hon talar klarspråk, och det är frisk luft som blåser in från vänster.
Vi behöver blanda upp människorna i det här landet, och det kommer att krävas politiska åtgärder som vi ännu inte föreställt oss. Tänk makarna Myrdal, säger Lawen Redar i den stora intervju som publicerades i DN härom veckan. Men uppblandningen, den som i teorin verkar så självklar, skapar också väldigt arga svenska medelklassföräldrar, som de i Sandviken.
Lawen Redar kommer att bli varse att det inte finns något utrymme i svensk politik för storskalig, tvingande befolkningsblandning. Alla stora samhällsomvandlingar har inneburit ökad frihet och positiva rättigheter, som utbyggda socialförsäkringar. Det är politiskt omöjligt att 2024 ta sig an vår tids största samhällsproblem genom att kraftigt beskära medborgarnas frihet och tvinga på dem villkor som de uppfattar som påtagligt sämre, särskilt om det är deras barn som drabbas.
Detta har borgerliga opinionsbildare påpekat flerfaldiga gånger. Och ett opinionskänsligt parti som Socialdemokraterna kommer naturligtvis göra halt långt innan något konkret myrdalskt befolkningsblandningsprogram ser dagens ljus.
Men som Andreas Johansson Heinö, förlagschef på Timbro, skriver i sitt senaste nyhetsbrev, så borde Lawen Redars omtalade analys leda till en kapplöpning mellan höger och vänster om vem som har bäst förslag. Själv nämner han som exempel sådant som företag och investeringar i utanförskapsområden.
Ja, borgerligheten borde inspireras av den genuina sorg, vrede och beslutsamhet som lyser igenom hos Lawen Redar. Det räcker inte att vara emot bussning av elever, och i övrigt tala stjärnögt om hur en bra skola kan göra klassresor möjliga. Det räcker inte att bura in gängbrottslingarna. Det är alldeles nödvändigt, men det räcker inte. Segregationen är för stor, för djup, för skrämmande. Pojken på Murgårdsskolan finns på riktigt.
Behovet av omfattande politik är stort, men vad betyder det, om det inte betyder tvångsintegrering av mellanstadiebarn?
Det kanske betyder att det kan skapas en parallell läroplan som sträcker sig över lite längre tid. Ja, alla barn borde kunna lika många svenska ord när de börjar skolan, men det är inte verkligheten, och det finns inga politiska förslag i dag som kommer att leda dit. Vad skulle det innebära för barns möjlighet att tillgodogöra sig hela den svenska läroplanens innehåll om mer tid kunde läggas på språkträning, och resterande ämnen därför fick spridas ut över lite längre tid? Det låter orättvis och ojämlikt, men är det i själva verket raka motsatsen?
Det kanske betyder att åka utomlands – inte bara till Danmark – och titta på den typ av projekt som framgångsrikt byggt ihop förorter med majoritetssamhällen. Jan Jörnmark skrev intressant om Amsterdam på den här sidan i höstas. På 1990-talet hade förorten Bijlmermeer blivit en sådan plats som vi bara alltför väl känner till här i Sverige: Hög andel av personer med låg utbildning och låg inkomst på samma plats, hög kriminalitet, övervägande utomeuropeiska invandrare, få etniska holländare.
Politikerna rev då en stor del av de monotona lägenhetshusen och byggde i stället radhus. Samtidigt passade man på att åtgärda problemet med att fotbollslaget Ajax saknade en funktionell hemmaarena. I anslutning till Bijlmermeer byggdes en modern arena som också innehöll ett köpcentrum och kontorslokaler.
Förorten är numera en ovanligt lyckad trädgårdsstad, med varierad bebyggelse och verkligt diversifierad etnisk sammansättning, alltså även nederländsk och europeisk. Bijlmermeer sjuder av liv och rörelse och 90-talets betongförort känns som en ond och avlägsen dröm.
Sådant kan man göra, om man som politiker orkar fästa blicken mot framtiden, också inom det här området. Det krävs fingertoppskänsla och en noggrann analys. Och det går inte fort, om det ska bli bra. Men varför skulle inte Angered med tiden kunna bli mer som Bijlmermeer, egentligen?
Det talas mycket om värnplikten i dessa Nato-tider. Vem ska göra vad, och var, och hur är det möjligt att bara en tredjedel av årskullarna anses tillräckligt fysiskt och mentalt frisk för att mönstra? Hur skulle det vara om värnplikten byggdes ut till en allmän medborgarplikt, med flera spår, inte bara ett militärt. Att leda scoutverksamhet i Biskopsgården och prata svenska med skolbarnen i Hjällbo och Länsmansgården, är kanske aktiviteter lika avgörande för vårt land som att träna prickskytte och minröjning.
Hur ser frihetlig social ingenjörskonst ut? Det tror jag att borgerligheten behöver bli bättre på att svara på.
Försök inte att meja ner Lawen Redar. Överträffa henne i stället.
