I mitten av 1990-talet hade segregationen och de sociala problemen i miljonprogrammets förorter blivit så stora att flera statliga utredningar genomfördes för att analysera och försöka lösa problematiken. När man tjugofem år senare läser utredningarna framstår de som ett monument över den svenska oförmågan att hantera sagda problem. Inte minst slås man av det när man läser att ”problemen rör vissa områden i våra tre största städer”.
Som vi vet har nu i stället omfattningen växt till att bli vårt absolut största nationella problem, med tydliga utanförskapsområden i Örebro, Söderhamn, Filipstad eller snart sagt varje svensk ort med mer än 5000 invånare. I Göteborg bor närmare 100 000 människor i stadsdelar som är lika segregerade och socialt utsatta idag som de var för trettio år sedan.
I en utredning engagerades Riksrevisionsverket (RRV), och i deras rapport konstaterade man att ”I sin yttersta förlängning handlar dessa storstadsproblem om välfärdsstatens förmåga att finansiera sig. Därmed handlar frågeställningen automatiskt om välfärdsstatens överlevnadsförmåga. Vi kan se hur en allt större del av de boende drar sig undan från det offentliga ljuset och hur andelen skattebetalare sjunker.”
Men RRV-experten menade att det fanns möjligheter att lösa problemen, och i rapporten lyftes Amsterdams förort Bijlmermeer som handlingskraftigt exempel. Det var dessutom en förort som var en exakt parallell till det som samtidigt planerades och byggdes i Angered.
Den holländska stadsdelen började byggas 1965, och tanken var att den skulle rymma cirka 40 000 invånare. Skalan var gigantisk och husen utlagda i ett bikake-liknande mönster som gav dem ett ”vackert utseende från luften”. Inflyttningarna tog fart 1970, men precis som i Sverige blev konkurrensen från nyanlagda villaområden snabbt så stark att Bijlmermeer förlorade tusentals medelklasshushåll.
I stället flyttade migranter från de holländska kolonierna i Karibien in och integrationsproblemen ledde sedan till exakt samma problem med socialt utanförskap och kriminalitet som vi mer än väl känner igen i Göteborg. Det som väckt Riksrevisionsverkets intresse för Bijlmermeer var att holländarna hade inlett ett totalt ombyggnadsprogram av stadsdelen.
Man planerade att riva mer än hälften av jättehusen och bryta den arkitekturella monotonin genom att ersätta dem med radhus. De annorlunda ägarförhållandena i radhusen skulle också göra boendekarriärer möjliga, vilket skulle skapa möjligheten att stabilisera området socialt.
Bijlmermeer är dessutom extra intressant för Göteborg därför att Amsterdams fotbollslag Ajax i början av 1990-talet hade liknande arenaproblem som fanns här. Den klassiska De Meer stadium var långt från den standard som ett europeiskt topplag behövde, och stadens politiker tog beslutet att riva den gamla arenan och i stället etablera ett helt nytt arena-, shopping- och kontorscentrum i anslutning till Biljlermeer.
Samstämmiga bedömningar och rapporter om det som hänt sedan dess säger samma sak: att förändringen av området är en av de mest lyckade ombyggnaderna av ett storskaligt europeiskt bostadsområde som genomförts under de senaste tre decennierna. Därför reste jag förra veckan ned för att se området med egna ögon.
Det man upptäcker i dag är ett område som är extremt blandat. Migranterna från de gamla kolonierna i Surinam och Antillerna dominerar fortfarande delar av Bijlmermeer, men de stora områden som blandats upp med nya fräscha flerfamiljshus och småhus i starkt varierade ägandeformer har en tydligt etniskt blandad befolkning.
I stora delar av Biljlmermeer kommer man inte bara nära den gamla drömmen om ”mångkultur”. Dessutom är arkitekturen varierad och spännande, vilket gör att man kommer så nära det svenska idealet om en ”trädgårdsstad” som det överhuvudtaget är möjligt. Det lyckade resultatet stärks av det nya köpcentret Amsterdamse Poort, som är byggt i en varierad postmodernistisk stil som man saknar exempel på i Sverige.
Det stora arena- och kontorsområdet i direkt anslutning förstärker intrycket av blandstad, men framförallt att man lyckats bygga ihop Amsterdam med 1960-talets fjärran satellitdistrikt. Men för en göteborgare är det tyvärr inte bara glädjande att se att förändring verkligen är möjlig. Det finns också ett närmast smärtsamt inslag, när man inser att allt det vi talade om och sedan valde att glömma bort verkligen hade varit möjligt att genomföra.
Om gästskribenten
Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia, författare av en lång rad böcker om industrihistoria, näringsliv och stadsplanering. Han är även fotograf och blandar foto- och textbeskrivningar när han skildrar samhällets ekonomiska förändringar.
