Socialt kapital är samhällets dyrbaraste resurs. Det brukar definieras som människors allmänna tilltro till normer och värderingar som möjliggör tillit och samarbete mellan främlingar, som ärlighet och ansvarstagande. Socialt kapital är centralt för goda samhällen och långsiktigt ekonomiskt välmående, men oerhört svårt att skapa på konstgjord väg.
Få faktorer skadar socialt kapital så starkt som våldsbrottslighet. Det är ett exempel på hur de senaste årens lavinartade ökningar av dödsskjutningar i Sverige, vilket Håkan Boström nyligen berörde på ledarsidan (GP 2/1), inte bara är skadligt i det omedelbara nuet. På längre sikt tär våldet sönder samhällets sociala fundament.
Under vilka förutsättningar skapas socialt kapital? Frågan har inget entydigt svar, men ny forskning om ett möjligen extremt men fascinerande fall ger viktiga ledtrådar. Dr. Hagai Boas är medicinsk sociolog vid van Leer-institutet i Jerusalem och aktuell med boken ”Organtransplantationens politiska ekonomi” (Routledge 2022). Hans forskning visar att Israel är världsledande i andelen anonyma njurdonationer från levande donatorer, det vill säga donatorer som frivilligt genomgår en operation för att donera en av sina njurar till en främling. I USA gick 2020 sju procent av njurdonationer från en levande donator till främlingar. Samma andel för Israel var 67 procent.
Siffran är förbluffande. Hur kommer det sig att just Israel står ut på ett så extremt sätt i en så fysiskt svår och riskfylld handling? Svaret finns, enligt Boas, bland annat i det stora sociala kapitalet i dessa donatorers samhällen.
En stor majoritet – 63 procent – är så kallade nationalreligiösa, en grupp djupt religiösa (men inte ultraortodoxa) och nationalistiska judar. Bland dem bor 57 procent i små samhällen med färre än 50 000 invånare, och 38 procent i samhällen med färre än 5 000. Där kretsar livet kring starka gemensamma institutioner som den religiösa församlingen, återkommande högtider och traditioner, och dygder som understryker vikten av individuell uppoffring för andra människor, även för främlingar, inom den egna gruppen. Där är frivilligarbete och givande inte bara enstaka goda gärningar, utan integrerade delar av lokalsamhällets system.
Budskapet är inte att alla dessa är mönstersamhällen som bör eller kan kopieras (några av dem är rentav ökända i Israel för sin politiska extremism). Samtidigt finns något att lära i deras mest karaktäristiska drag: småskalighet, starka mellanmänskliga band och solidaritet med andra samhällsmedlemmar, och dygder vars betydelse ständigt understryks av dagliga ritualer och återkommande (religiösa) högtider och traditioner.
Med andra ord, sådant som utmärker vad sociologen Hans Zetterberg benämnde den ”lilla världen”. Den lilla världen mår bäst när staten genom ett starkt våldsmonopol och centrala samhällstjänster ger förutsättningar för den att utvecklas, och samtidigt respekterar dess autonomi.
