Sextiotre dödsskjutningar, eller mer än en dödsskjutning i veckan. Det blev 2022 års blodiga rekord på gängkriminalitetens område. Det sista gängmordet inträffade i Vällingby utanför Stockholm på själva nyårsafton. I omvärlden förundras man. Bara i Södertälje sköts fler människor ihjäl än i hela London under det gångna året (SvD 12/12). Skjutningarna drabbar inte bara de kriminella själva utan utgör bara det yttersta tecknet på den våldskapacitet som sätter skräck i hela områden.
När tidningsspalterna fylls av kritik mot regeringen för att den vill inrätta visitationszoner – det vill säga ge polisen möjlighet att visitera människor utan konkret brottsmisstanke på en viss plats under en begränsad tidsperiod – bör det ställas mot den rädsla och terror som gängen sprider i samma område.
På samma sätt måste förslaget om anonyma vittnen ställas mot den utbredda tystnadskultur som gängens makt skapar. Inget av dessa förslag kommer för sig stoppa gängbrottsligheten, men de ingår i ett mycket större paket av åtgärder som regeringen presenterat. I det ingår ökade befogenheter för polisen att använda sig av avlyssning, kameraövervakning och få tillgång till digitala uppgifter. I det ingår fler utvisningar av gängkriminella, vistelseförbud, ökade befogenheter till socialtjänsten och en mängd straffskärpningar. De senare kan i bästa fall ha en avskräckande effekt men kommer under alla omständigheter att hålla våldsverkare borta från gatan.
Vad gäller de mer kontroversiella förslagen om visitationszoner och anonyma vittnen så kommer det vara upp till polis och domstolar att avgöra hur de ska tillämpas. Naturligtvis går det att använda dessa medel på ett dumdristigt sätt, man varför utgå från att det blir fallet? Dessa verktyg finns redan i andra europeiska länder.
Det är självfallet så att hårdare tag inte löser Sveriges stora problem med segregation, en starkt bidragande orsak till gängbrottsligheten. Men det är en myt att straffskärpningar och ökade befogenheter till polisen skulle stå i konflikt med sociala insatser.
Svenska kommuner, inte minst storstäder som Göteborg, omfördelar redan mångmiljardbelopp till fattigare stadsdelar. Ändå har Välfärdssverige större problem med gängkriminalitet än andra, betydligt mindre jämlika, europeiska länder. Fenomenet passar inte in i den rådande ideologin att alla problem kan härledas till materiell ojämlikhet, vilket nog kan förklara en hel del av den tidigare handfallenheten. Att regeringen försöker bryta med handlingsförlamningen är välkommet.
Det finns exempel att följa. New Yorks väg ur 1970-talets brottskaos är kanske det mest kända. Men regeringen måste få med sig sina myndigheter hela vägen. Poliser, socialsekreterare och jurister måste känna att de tror på åtgärderna och har resurser för att göra sitt arbete. Det ansvaret faller faktiskt på politikerna. Om man inte har med sig statsapparaten med motiverade tjänstemän så fungerar det inte. Det är ytterst en fråga om ledarskap.
Det skulle underlättas om brottsbekämpningen ingick i en större vision för hur Sverige ska bli ett land där fler, inte minst unga män i förorten, känner framtidshopp och tillit till samhället. Att svaret inte är ännu större ekonomisk omfördelning ovanifrån innebär inte att det är oviktigt med sådant som livschanser och sammanhållning och vuxna förebilder – tvärtom. Att fler unga män – det är företrädesvis män vi talar om – känner att de kan bemästra sitt eget öde även inom lagens ramar är nyckeln till framgång.
