Ukraina är redo att diskutera ”Krims framtid” med Moskva om landets armé når den rysk-ockuperade halvön. Detta meddelade Andriy Sybiha, nära rådgivare till Zelenskyj i en intervju med amerikanska tidningen Financial Times (6/4). Ordagrant löd hans kommentar att ”om vi når vårt strategiska mål på slagfältet så är vi öppna för diplomatiska samtal”.
Man kan läsa Sybihas uttalande som att Ukraina kan tänka sig att lösa frågan om Krim-halvön med diplomatiska medel om den planerade ukrainska offensiven (som det har talats om länge) går väl. Det där är ett väldigt stort ”om”. Men i ett krig utan tecken på slut och där diplomatin varit nästan helt frånvarande är det här ett viktigt besked alldeles oavsett hur det går med den planerade offensiven. Det innebär nämligen att man från Kievs sida kan nöja sig med något annat än en total militär seger mot Ryssland.
Det är en förskjutning från den tidigare ukrainska officiella positionen som har varit att några diplomatiska förhandlingar inte är aktuella innan hela Ukraina, inklusive Krim och hela Donbass, är befriat. Att man ens vädrar möjligheten att förhandla om Krim betyder mycket eftersom det faktiskt går på tvärs med vad den ukrainska befolkningen anser önskvärt.
Det finns en stor majoritet (64 procent) som anser att man ska återta Krim och hela Donbass, även om det innebär att kriget förlängs och att stödet från väst mattas av. Detta visar en studie genomförd under februari och mars av Kievs internationella sociologiinstitut.
Ukraina håller visserligen på att bygga upp en ansenlig styrka, utrustad med en blandning av brittiska, tyska och polska stridsfordon. Många av officerarna har tränats i Storbritannien men samtidigt är många färska rekryter med kort träning. Tidigare ukrainska offensiver har visat att de kan slå Ryssland.
Men det finns inga garantier i krig. Och även om Ryssland tycks ha svårt att lära av tidigare misstag har man faktiskt satt ned klackarna i backen och genomfört en omfattande mobilisering och förberett sig på kommande ukrainska försök att återta Krim och Donbass.
Risken är också att en ukrainsk offensiv hamnar i samma läge som den under vintern pågående ryska offensiven mot Bachmut. Resultaten har för Ryssland varit magra. Wagner-trupper kryper fram i staden, samtidigt som stora mängder stridsfordon slås ut på fälten runtomkring. I näraliggande Vuhledar har ryssarna av okänd anledning fortsatt att köra över samma minfält flera gånger och mot en vägg av pansarvärnsvapen.
Offensiven har visserligen även slitit på de ukrainska försvararna men framstegen för Ryssland på marken är marginella och Bachmut är inte ens någon strategisk knutpunkt som skulle öppna upp för vidare offensiver. Ukrainarna har varit betydligt mer förslagna än ryssarna i sina offensiver, men det är alltid svårare att anfalla än att försvara sig, detta gäller även för Ukraina.
Man kan alltid hoppas att Ukraina slår världen med häpnad, ännu en gång. Men bäst är att förbereda sig för att positionerna på marken i detta krig har låst sig. Båda parterna håller nämligen på att bli rejält utmattade.
Både Ryssland och Ukraina lider brist på ammunition till sina artilleripjäser, därför används artilleri sparsamt. Att ersätta dessa lager går långsamt. De västeuropeiska depåerna är nästintill tomma, samtidigt skalar produktionen upp, i både USA och Ryssland. Men sådant tar tid innan det får effekt på slagfältet.
Även om man skulle få tillgång till mer artilleriammunition så är ett långvarigt utnötningskrig mot Ryssland dömt att misslyckas. Inte för att landets militär på något sätt kan kapitalisera på ett stillestånd, men för att den klarar att härda ut. Ryssland har manskapsreserver och de har Kina bakom sig. Det är inte som att Putin har något annat för sig, och någon väg tillbaka in i värmen finns inte. Sanktionerna har visserligen drabbat landet hårt, men det har inte knäckt landets ekonomi eller fått rubeln att bli värdelös.
Det måste finnas ett annat alternativ till ett ständigt pågående krig utan en entydig vinnare och förlorare. Och även om detta ”annat” inte är den freden som varken ukrainarna eller västvärldens befolkning har hoppats på så är det vad man kan bli tvungen att jobba med.
En sådan fred handlar om att acceptera vilka möjligheter som finns att skapa en fungerande framtid för ett land som redan lidit oerhört av Rysslands aggressiva anfallskrig.
Nu kommer därför tillfället då man bör planera för en världsordning i vilken Ukraina blir en del av den västliga gemenskapen - politiskt, militärt och ekonomiskt - samtidigt som man accepterar att ett Putinstyrt Ryssland, i nära förbindelse med diktaturen Kina är ett ofrånkomligt faktum.
Situationen kan jämföras med den som rådde under början av 1950-talet mellan Nord- och Sydkorea. Kriget mellan dessa två delar av samma land upphörde aldrig. Faktum är att kriget fortfarande pågår, i formell mening. Medan Nordkorea slöt sig inåt och har haft passivt stöd från Kina och i viss mån Ryssland, har Sydkorea blivit en ekonomisk jätte tätt integrerad med världens demokratier.
Den dyrköpta vinst som Ukraina har tillkämpat sig är att landet faktiskt för första gången någonsin är oberoende av Ryssland, på riktigt. Ukraina är nu stadigt en del av den europeiska gemenskapen, även om det inte gäller i formell mening (det vill säga som faktisk medlem av EU). Detta är ett faktum oavsett om Ukraina återtar Donbass och Krim eller inte.
Därför behövs redan nu en plan för hur Ukraina kan ställas på benen och bli en fungerande del av Europa på samma sätt som Sydkorea blev en del av den fria världen. Det borde handla både om stöd till återuppbyggnad, frihandelsavtal och andra avtal som underlättar för ukrainsk ekonomi.
Sverige kan som ordförandeland i ministerrådet ta en nyckelroll för att att bygga en sådan ordning. En lärdom från Sydkorea är tillgången till internationella marknader och möjligheter för investeringar från utlandet. Att bygga förutsättningar för ett framgångsrikt Ukraina kan dock inte ske utan att landet får tydliga säkerhetsgarantier och ett fortsatt bibehållet militärt stöd från Västvärlden.
Historien lär oss att man inte väljer vilka krig som drabbar en, lika lite kan man välja exakt vilken fred som väntar. Men man kan välja vad man gör av den freden. I ruinerna efter andra världskriget så byggde den demokratiska världen upp ett antal länder från grunden.
Vad som följde var ett halvsekel då två samhällssystem ställdes mot varandra. Förloraren i det förra kalla kriget var den despotiska kommunismen. ”Bara” genom att utgöra ett välfungerande och för människor mer lockande samhällssystem kunde det liberala väst vinna. Det är den sortens utnötningskrig den ryska diktaturen inte kan vinna mot Ukraina.
Anmäl dig till Adams nyhetsbrev
Varför pratar vi om det vi pratar om? GP:s Adam Cwejman omvärldsbevakar och delar det som fått honom att tänka till.
För att anmäla dig till nyhetsbrevet behöver du ett digitalt konto, vilket är kostnadsfritt och ger dig flera fördelar. Följ instruktionerna och anmäl dig till nyhetsbrevet här.
