Källan som kontaktar mig arbetar i Nordost, den del av Göteborg där klanstyre och gäng länge kringskurit livet för laglydiga medborgare. Genom reportage och vittnesmål vet vi att denna utveckling också påverkar arbetsvardagen för kommunala tjänstemän. Särskilt drabbad är socialförvaltningen i Nordost, där otillåten påverkan sprider obehag. Det är här min kontakt finns.
I september deltog hen på en digital kompetensutveckling som anordnats av arbetsgivaren. Över 150 medarbetare bestående av bland annat socialsekreterare, fritidsledare, enhetschefer och metodhandledare lyssnade på föreläsningar av tre forskare vid Göteborgs universitet. Temat var strukturell rasism.
Jag har tagit del av dokumentation från utbildningen. Det är som att göra en resa bakåt i tiden till när rikspolitiker tävlade om att förneka förekomsten av hederskultur. Problemet, enligt gästföreläsarna, är inte att kriminella klaner utövar påtryckningar, i stället är den stora utmaningen alla rasistiska föreställningar som de anställda bär på. Fördomarna gör att samhällets institutioner inte fungerar som de borde.
Återkommande referens i föreläsningen är den statliga utredning om strukturell diskriminering som sociologen Masoud Kamali var huvudansvarig för. Kärnan i utredningen är att integration präglas av ”ett kulturessentiellt tänkande” och därför är en uppvisning i ett ”självförhärligande av svenskheten”. När ”vi” tror oss ha något att lära ”dom”, ägnar vi oss åt kolonialt förtryck. Vägen framåt föreslås bland annat vara att utbilda nyckelprofessioner, så att dessa blir varse hur de själva i sin yrkesutövning återskapar rasism.
Det hör till saken att ”Integrationens svarta bok” förkastades redan när slutbetänkandet lades fram. Jens Orback, då ansvarigt statsråd, slog helt korrekt fast att utredningen inte gav svar på omfattningen av eventuell strukturell diskriminering i det svenska samhället, vilket hade varit beställningen. Teorin om diskrimineringen och dess osynliga strukturer får däremot en grundlig genomgång i de tretton volymerna. Men trots att utredningen ratades tycks grundtesen ha fått evigt liv i på många myndigheter. Den går igen som en vålnad i föreläsningen i Nordost, i otakt med tiden.
Man bör kritisera den chefsnivå som bestämt att detta tankegods är vad socialförvaltningen behöver mer av en höst då landet slits itu av våldsdåd. Men faktum är att cheferna bara lyder order. Deras direktiv finns i ”Göteborgs Stads plan för stärkta insatser mot rasism 2020-2023”. Enligt dokumentet sitter rasismen i samhällsinstitutionerna och kanaliseras som tusen mikroaggressioner via normer och i handlingsmönster.
Stadens insatser ska därför riktas mot att omstöpa normerna. Det är alltså inte de öppna aggressionerna i vägspärrar, bilbränder, bomber genom fönster eller uppgörelser på öppen gata som begränsar människorna i Göteborg. Inte heller otillbörlig påverkan från kriminella. Nej, det är de påstått grumliga värderingarna i staben.
Ett våldsamt år går snart mot sitt slut. När det nya börjar önskar jag en stad som rustar sina medarbetare för att möta verkligheten, inte schemalägger duvning i dålig teori. Faktum är att Socialförvaltningens frontlinje borde föreläsa för de i akademin som ännu vägrar se öppet på verkligheten.
