Veckans besked att Göteborgsalliansen och Demokraterna ställer sig bakom ett förslag om att återuppbygga de rivna landshövdingehusen vid södra Skansberget är på alla sätt välkommet. Det är något som denna ledarsida pläderat för tidigare (31/5 2018).
Den framtagna förslaget från Okidoki arkitekter visar att det går att bygga nytt i en traditionell stil som uppskattas av många. Att det tidigare stått hus i samma stil där gör att man kan knyta an till historien och skapa en känsla av genuinitet som annars kan vara ett problem vid ”pastischbyggen” – även om det inte nödvändigtvis behöver vara fallet. Hus med själ i – i bästa fall en göteborgsk själ – är målet. Den som har besökt tyska städer – som mer eller mindre var helt raserade efter kriget – vet att det går att bygga upp gamla hus på ett sätt som gör att besökaren knappt anar att de är återuppbyggda. Bebyggelse ska helst skänka en känsla av historisk kontinuitet och samtidigt erbjuda möjligheter för en levande och dynamisk verksamhet i och kring dem.
Sverige blev aldrig bombat under kriget. Men ”tyvärr” hade vi lite för mycket pengar under 1960-talet. Att de akuta behoven av bättre standard prioriterades var egentligen inte särskilt konstigt, men resultatet blev inte alltid så bra. Många tråkiga lådor blev det – och då har ändå Göteborg en mindre likriktad bebyggelse än många andra svenska städer.
Drastiska förändringar är sällan bra i politiken, vare sig för en stad eller ett land. All utveckling tjänar på att ske organiskt, i små steg. Det utmärker både vackra platser och välfungerande samhällen. Den omedelbara nyttan måste vägas mot de långsiktiga estetiska och ekologiska konsekvenserna. Människan har ett behov av det lokala och särpräglade. En hållning som borde kunna förena allt från konservativa och liberaler till miljövänner.
Det aktuella förslaget innebär även att det ges plats för skola och förskola, men inte lika storskaligt. Egentligen är det svårt att se varför inte skolor också skulle kunna byggas i en äldre, mer mänsklig och småskalig stil. Barn uppskattar i regel sådana miljöer.
Extra glädjande är det att den nu fastlagda inriktningen på återuppbyggnad har sitt ursprung i ett medborgarförslag. Stadsplanering är ett område som i regel mår bra av medborgarinflytande, lokaldemokrati helt enkelt.
Att något måste göras åt södra Skansberget har stått klart länge. Det är bra att man nu börjar närma sig punkten där man kan stoppa den första spaden i marken – den här gången inte för att riva, utan för att bygga något nytt och skapa något vackert.
