Första delen av Sverigedemokraternas vitbok presenterades på fredagen. Delkapitlet tar upp de personer som grundade SD 1988 och deras bakgrund. Ett parti är mer än sina medlemmar, men naturligtvis spelar det roll vilka dessa är. I hög grad bekräftas bilden från tidigare forskning och seriös journalistik på området: Sverigedemokraterna var den partipolitiska fortsättningen på den rasistiska rörelsen ”Bevara Sverige Svenskt” (BSS), närmare bestämt försök nummer två till partibildning, efter att Sverigepartiet misslyckats som projekt.
Av grundarna hade över hälften sin bakgrund inom BSS. En påtaglig minoritet av dem hade även varit verksamma i än mer extrema antidemokratiska grupperingar, inklusive nazistiska rörelser. SD var inget nazistparti, men det fanns heller inga vattentäta skott mot mer extrema rörelser på personplanet. Fokuset på nazism hos partiets kritiker blir samtidigt lätt lite akademiskt. Snarare borde rasismen stå i fokus. Den var central i partiet på 1980- och 1990-talen. Alla flyktinginvandrare som anlänt efter 1970 skulle tvingas lämna landet. Partiet var även motståndare till utomeuropeiska adoptioner.
Sverigedemokraterna är idag ett annat parti än det var då. Den nuvarande partiledningen har från början jobbat med att omvandla partiet, vilket var en förutsättning för riksdagsinträdet. Ett avgörande steg var ställningstagandet för ”öppen svenskhet” – att alla som anpassar sig till vissa normer kan bli svenskar. Jimmie Åkesson har flera gånger uttryckt det som att skiljelinjen går ”mellan de som bygger och de som bränner bilar”, inte mellan människor med olika hudfärg. Partiet är förstås också ett annat slags organisation idag, med enormt många fler medlemmar som tillkommit senare.
Det betyder inte att SD:s historia är oviktig. Helt legitima krav, som att stå upp för vissa gemensamma normer och svensk kultur kan, om de missbrukas eller dras till sin spets, bli närmast oskiljaktiga från SD:s gamla rasism. För det är en bekväm myt att där finns en tydligt markerad gräns mellan vanlig politik och extremism. Det gäller för allt ideologiskt tänkande. Om Vänsterpartiet fick helt fria händer skulle snart partiets till synes legitima krav på en allt större välfärdsstat också övergå i växande inslag av statlig tvångsmakt och i förlängningen statlig propaganda för socialism. Skulle Centerpartiets mest utstuderade nyliberaler få utforma sitt idealsamhälle skulle det å andra sidan inte längre finnas någon demokratisk politisk sfär kvar att rösta om.
Det är tankekonstruktioner. Sverigedemokraterna kommer lika lite som något annat parti att forma Sveriges framtid på egen hand. Demokratins kärna är kompromissandet mellan olika intressen och rörelser. SD har påverkat den politiska agendan, men partiet har i lika hög grad påverkats av sitt intåg i den institutionella värmen.
SD:s politiska framgångssaga skedde trots partiets ideologiska bakgrund, inte tack vare den. Skälet var att de etablerade partierna förbisåg den fullt legitima tanken att ett land inte bör ha större invandring än vad det kan hantera på integrationsplanet. SD:s intåg i riksdagen var på så sätt ett uttryck för att den parlamentariska demokratin i Sverige fungerar som den ska.
Vad gäller själva vitboken är poängen inte i första hand att presentera ny forskning utan att partiet gör upp med sin historia. Det är samma syfte som Vänsterpartiet hade med sin vitbok. Det förbises av dem som nu reagerar med ett ”det visste vi ju redan”. Jag känner författaren fil.dr. Tony Gustafsson från min tid på Uppsala universitet som en person med stor integritet. Att han öppet visar upp partiets smutsiga byk är helt följdenligt.
Vad är då SD för parti idag? Till del är det ett socialkonservativt parti som ligger nära Kristdemokraterna och dess systerpartier i Tyskland och Österrike. I dessa delar handlar det om en kritik mot 1968 års värderingar, mot kulturrelativism och ensidig individualism. I ett land som Sverige, där etablissemanget länge varit mer radikalt än befolkningen, skadar det knappast med en konservativ motkraft som till skillnad från KD inte färgats av frikyrkorörelsen.
I huvudsak är dock SD ett nationalistiskt och populistiskt parti som har mer gemensamt med Ungern än Österrike och står närmare republikanerna i USA än CDU i Tyskland. SD är i än högre grad än KD ett anti-etablissemangsparti. SD har sina egna medie-kanaler och nätverk.
Här kommer partiets historia in som en förklaringsfaktor. Den pariastämpel SD har levt med, och i sanningens namn även mot partiet ofta vinklad journalistik, har bidragit till att forma en misstrogen och isolerad partikultur i förhållande till medier och övriga partier. SD-ledningen har inte någon dold agenda som en del vill tro. Däremot saknar partiet – i stark kontrast mot Socialdemokraterna och Moderaterna – förankring i etablerade institutioner och intressen. Det är om något detta som utgör en risk. SD kan lätt radikaliseras om det blir opportunt. Partiet står på ett ideologiskt gungfly. Därför är det också positivt att de blir en del av ett högerblock med M och KD som sammantaget är betydligt mer stabilt.
SD är på väg att bli en ofrånkomlig del av den svenska högern. Partiet har redan påverkat politikens innehåll har potential att bidra konstruktivt till en borgerlighet som ibland brister i folklig förankring. Men SD påverkas på motsvarande sätt av att ingå i ett block. Den liberalkonservativa delen av borgerligheten har en viktig uppgift i att hålla emot SD:s tendens till att tumma på rättsstatens principer och anda.
Slutligen. Politik handlar inte bara, eller ens främst, om vad man vill. Det handlar om vad man kan. För att åstadkomma verklig förändring måste man samarbeta, kompromissa och respektera åsiktsmångfalden. Historien om SD:s långa väg från marginalerna till politikens finrum är också en historia i hur den svenska demokratin fungerar.
